Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUVUDSTAD hɯ3vud~sta2d, äv. huv3– (Anm. I vard. spr. uttalas ordet ofta -vu~ l. -ve~ resp. ~sta2), r. l. m.; best. -staden, vard. äv. -stan ~sta2n; pl. -städer ~stä2der.
Ordformer
(hof(f)vud(h)- (-ffu-) c. 1540—1739. hufwu- 1639. hu(f)vud- (-ffu-, -ffw- m. fl. former) 1526 osv. hwfut- 1659)
Etymologi
[fsv. hovuþstaþer; till HUVUD 4 b β α’ (jfr 4 b α ε’); jfr d. hovedstad, t. hauptstadt, ävensom eng. capital (city), fr. (ville) capitale]
1) stad som inom ett område är den (en av de) förnämsta l. ledande; numera företrädesvis i anv. som uppfattas ss. bildl. i förh. till 2; särsk. om stad som inom ett område (en provins) är säte för de högsta administrativa myndigheterna; i ä. ex. ofta svårt att skilja från 2. Laodicea huilken är huffuudhstadhen j Phrigia Pacaciana. 1Tim. 6: 21 (NT 1526). Huffvudstäderne, Stockholm i Sverige och Åboo i Finlandh. RP 6: 767 (1636). (Biskopen i Åbo förmälte) effter som Åboo ähr hwfutstaden här i Finland, alt så will han begynna här en general visitation först. ConsEcclAboP 332 (1659). Vestmanlands hufvudstad. Atterbom Minnest. 1: 7 (1847). Nyköping är hufvudstaden i Södermanlands län. 2NF (1909). — jfr PROVINS-HUVUDSTAD. — särsk. i sådana uttr. som världens l. den katolska (osv.) världens huvudstad. Rom, verldens hufvudstad. Kolmodin Liv. 4: 48 (1843). 2NF (1909).
2) stad som utgör säte för ett lands regering l. statsöverhuvud (o. som tillika i allm. är landets största stad samt dess ekonomiska o. kulturella centrum); i ä. ex. ofta svårt att skilja från 1. Ansgarius hade en tijdh long predikat i Byrköö som thå hoffuudh stadhen war. OPetri Kr. 37 (c. 1540). Jerusalem .. war hoffuudstaden j Judeska landet. LPetri 3Post. 59 b (1555). Hon (är) i thenne Konungzligha Hoffuudstaden Stockholm född. Elimæus MMortensdr C 1 a (1617). Den goda Ton, som är så egentlig för Hufvudstadens Scribenter. Kellgren 3: 197 (1792). Högadeln bygger stolta palats i hufvudstaden. Hahr ArkitH 442 (1902). Siwertz JoDr. 120 (1928). — jfr RIKS-HUVUDSTAD.
3) bildl. (jfr 1).
a) stad där ngt företrädesvis hör hemma l. blomstrar. Paris är i detta ögonblick mera än någonsin målet för verldens alla resenärer; tusentals främlingar strömma .. till denna lyxens, nöjenas och elegansens hufvudstad. Oscar II 3: 266 (1867, 1889). Hedin Pol 1: 324 (1911).
b) (†) allmännare: huvudsäte. Jag är glad, ther andre gråta; sörger ther man giör sig glad; / Såledz är mit hjerta vordet onda lustars hufvudstad. Kolmodin Rök. 47 (1728). Dalin Arg. 1: 37 (1754).
Ssgr (till 2): HUVUDSTADS-BEFOLKNING. Rydqvist SSL 1: 435 (1852). —
-BLAD. huvudstadstidning. Huvudstadsbladet, namn på en sedan 1864 i Helsingfors utkommande tidning. —
-BO, m.||ig. JJNervander 1: 170 (1833). Provinsstadsbons afundsjuka mot hufvudstadsbon. Ahrenberg Landsm. 72 (1897). —
-LIV. NF 3: 648 (1879). Thorild hade nu funnit behag i hufvudstadslifvet. Ljunggren SmSkr. 3: 143 (1881). —
-PRESS. huvudstadens tidningspress. De Geer Minn. 2: 187 (1892). —
-SPRÅK. Hufvudstads-språkets allmänna herravälde öfver skriften. Rydqvist SSL 1: 435 (1852). EHTegnér i 3SAH 6: 382 (1891). —
-TIDNING. PedT 1898, s. 1. —
-UPPLAGA~020. tidningsupplaga avsedd i främsta rummet för huvudstadens befolkning; motsatt: landsortsupplaga. 2NF 5: 1058 (1906).
Avledn.: HUVUDSTADSAKTIG, adj. till 2. Lundin NSthm 288 (1888). En liten provinsstad, som söker verka huvudstadsaktig. Östergren (1928). —
HUVUDSTADSMÄSSIG, adj. till 2. SAOL (1900). Pipervikens(i Oslo) husruckel och gränder försvinna .. alltmer för hufvudstadsmässiga kvarter. 2NF 14: 1388 (1911).

 

Spalt H 1585 band 11, 1932

Webbansvarig