| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYDRAULIK hyd1ra͡uli4k l. hy1d-, l. –a͡ω-, r. (f. Nordforss (1805), WoJ (1891)); best. -en; pl. (i bet. 4) -er.
1) urspr. o. eg.: läran om konsten att uppfordra l. leda vatten gm pipor l. rör o. d., vattenledningskonst; numera bl. ngn gg (i fackspr.) i vidsträcktare anv.: hydromekanik. Sahlstedt (1773). Bergklint MSam. 1: 150 (1781). Sturtzenbecher (1805). 3NF (1929; angivet ss. mindre vanl.).
2) vetenskap avhandlande lagarna för vätskors, företrädesvis vattnets, rörelse o. dessa lagars praktiska tillämpning för utnyttjande av den vid nämnda rörelse alstrade kraften, hydrodynamik; numera bl. (i fackspr.) i inskränktare anv.: teknisk hydrodynamik, vattenkraftslära. Swedenborg RebNat. 1: 227 (1714). Hydrostatiquen och Hydrauliquen. Björnståhl Resa 1: 270 (1771). Det praktiska af hydrostatiken och hydrauliken. SPF 1848, s. 102. BonnierKL (1924).
3) (†) hydraulisk konst, metod o. d. En bana, hvilken lyftes medelst hydraulik. JernkA 1879, s. 206.
4) tekn. om olika slag av hydrauliska apparater (jfr HYDRAULISK 2); i sht om en inom lysgastillvärkningen använd apparat (”förlag”) i vilken en större mängd av det vid torrdestillationen uppkomna vattnet samlar sig o. gm ett sidoavlopp hålles vid en bestämd höjd, varigm en hydraulisk avspärrning för retortgaserna uppstår. Först nedbringas gasens temperatur i hydrauliker och kylare till omkr. 15°, hvarigenom vattenånga och en stor del af tjärångorna afskiljas. 2NF 17: 97 (1912).
Spalt H 1602 band 12, 1932