| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYMN hym4n, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er32, äv. 40.
(i sht i fackspr. o. i vitter stil) högstämd, ofta i fria o. djärva rytmiska former klädd lovsång till eviga makter, till en gudomlighets l. hjältes ära, till förhärligande av ett land l. en seger o. d.; särsk. om (högstämd) religiös dikt till Guds lov (avsedd att sjungas vid gudstjänst), särsk. om dylik dikt som är avsedd att vid gudstänsten sjungas av kör; i senare tid stundom [sannol. gm inflytande från eng. hymn i motsv. anv.] i allmännare anv. om sång av religiöst innehåll; jfr PSALM; äv. mer l. mindre bildl. Siunga Psalmer, Hymner och andra Loffsonger. LPetri KO 43 b (1571; äv. i hskr. 1561). LittT 1796, s. 148. Muntert på gungande grenar / fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). Stridernas åskor tunga ljunga, / Segrarnas hymn de unga sjunga. Böttiger 1: 117 (1832, 1856). Den härliga hymnen till Italien (av Petrarca). FWulff i Finn 1903, s. 50. En .. alt sjöng ”Athenarnas sång”, de unga fosterlandsförsvararnas härliga hymn. Siwertz JoDr. 222 (1928). (Vergilius’) ”Georgica” .. (är) en stor lärodikt om landtbruket och på samma gång en hymn till det enkla, naturliga bondelivet. Grimberg VärldH 4: 307 (1930). — jfr AFTON-, DIONYSOS-, DOMEDAGS-, EVOE-, FOLK-, FRIHETS-, KULT-, OFFER-, SEGER-, SOL-HYMN m. fl.
-SÅNG. sjungande av hymner. Den österländska kyrkans växelsång .. och dess hymnsång. 2NF 1: 774 (1903). Norlind AMusH 106 (1920). —
-SÅNGARE. person som utför hymnsång; vanl. (i högre stil): hymndiktare. Deleen Fabell. 1: 553 (1831). (Wallin) i hvilken han länge sedan lärt känna hymnsångaren och psalmisten (osv.). Sander i 3SAH 4: 43 (1889). —
-TON ~tω2n, ”ton” utmärkande för (viss) hymndiktning. Wallins Pindariska hymn-ton. Franzén Skald. 4: 328 (1832). Söderhjelm Runebg 2: 412 (1906).
Spalt H 1642 band 12, 1932