| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYNDA hyn3da2, f.||(ig.) l. r.; best. -an; pl. -or.
1) hondjur av hund, tik. VarRerV 52 (1538). The hade och altidh hafft medh sigh .. en hynde, Som hundenar strax gåfue sigh i selskap medh, och icke skelte, opå th[et] the finge theste bettre brucke theras stöldh. SthmTb. 13/8 1595. Två valprika hyndor, stackars skabbiga, utsvultna rackor. Borerg Ind. 233 (1928). — jfr JAKT-HYNDA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Dhen som haar Hyndan i Hwset, han får snart Hundar på Taaket .. (dvs.) Lijkt söker giärna lijkt. Grubb 147 (1665). Hunden vet väl hvar hyndan sitter. Rhodin Ordspr. 75 (1807). Det finns fler svarta hyndor än prästens. Landsm. XI. 2: 7 (1896); jfr HUND 1 c. — särsk. [möjl. med upprinnelse i jägarspr. o. eg. avseende hynda som under drev råkat fastna på gärdsgård o. som skyndsamt måste tagas loss, om jaktbytet icke skall gå förlorat] (i vissa trakter, vard.) i uttr. hyndan hänger på gärdsgården o. d., nu gäller det (att vara kvick i vändningarna), nu är fara å färde. Granlund Ordspr. (c. 1880). GHT 1898, nr 258 A, s. 2. Langlet BevO 2: 281 (1928).
b) (vulg.) i överförd anv., ss. skymfligt tillmäle till l. skymflig benämning på kvinna, förr äv. på mansperson. HammerkindDomb. 3/11 (1596). Att klockarens hustru skällt herr Anders hustru ”rööd djefvul och hynda”. Hagström Herdam. 2: 245 (cit. fr. 1643). Dessutom gifver han (dvs. studenten) sin värd fula namn: hynda, skrubber etc. Schück FUpsala 50 (i handl. fr. c. 1645). Adam sade till Eva: / ”du leda, du lystna hynda, / .. som lärde mig synda!” Fröding NDikt. 73 (1894). — jfr LAT-HYNDA.
2) i utvidgad anv. om hona av vissa hunden mer l. mindre närstående djur; ss. senare led i ssgr; jfr RÄV-, TIGER-, VARG-HYNDA.
B (†): HYNDE-UNGE, se A.
Spalt H 1644 band 12, 1932