Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYPOKONDER hyp1okon4der l. -åk- l. -ωk-, i bet. 1, 2 r. l. m., i bet. 3 m.||(ig.); best. -n; pl. (anträffad bl. i bet. 3) -rer (Fröding osv.) l. = (Sundén (1885), Auerbach (1909)).
1) (numera knappast br.) anat. hypokondrium. En .. böld i högra hypocondern hos et qvinfolk af 70 år. SvMerc. V. 2: 33 (1759). Pfeiffer (1837).
2) (numera knappast br.) med. hypokondri. JOHagström (1765) hos Hjelt Medicinalv. 2: 40. Canelen .. nytjas med förmon vid .. hypochondre och hysteri. Linderholm 1: 321 (1802). Wahrman (1814).
3) (i sht i fackspr.) hypokondrisk person; svårmodig, tungsint person. JournLTh. 1810, s. 476. Der (dvs. i Dresden) .. fortfor (jag) att vara hypochonder. Atterbom Minn. 528 (1818). Jag blir hypokonder i järnvägskupén. Strindberg TrOtr. 2: 69 (1890). Nervösa sjuklingar .. hypokondrer och hysteriker. Fröding Eftersk. 2: 14 (1892, 1910). Han (var) .. en obotlig hypokonder. Söderberg Hist. 128 (1898). Anm. I språkprov från ä. tid kan vid ställning ss. predikativ den artikellösa formen i sg. obest. uppfattas ss. HYPOKONDER, adj.
Spalt H 1653 band 12, 1932