| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYPOKONDRI hyp1okondri4 l. -åk- l. -ωk-, r. l. f. (f. Nordforss (1805), Lundell (1893)); best. -en l. -n; pl. (ngn gg, om olika fall l. arter av hypokondri) -er (WoH (1904)).
sjukligt själstillstånd som utmärkes av nedstämdhet l. melankoli, vanl. förbunden med böjelse att utan anledning tro sig sjuk, mjältsjuka, svårmod; särsk. med. i inskränktare anv.: vid olika slag av psykiska sjukdomar förekommande symtom kännetecknat av ett sjukligt stegrat uppmärksammande av den egna kroppen, dess olika organ o. organfunktioner, vilka ständigt vålla oro o. omsorger. SvBrIt. 1: 26 (c. 1700). Torsta något giör fastare fibrer, förmycket giör Hypochondrie. Linné Diet. 1: 57 (c. 1750). All siukdom, som icke på annat sätt än med ängslan sig utmärkt, blifver såsom hypochondrie räknad. Fennia XVI. 3: 113 (1761). Ekman Jakob 58 (1822). Den gamle Titanen, Hypokondrien, har .. länge rört sig i mitt förbrända bröst. Tegnér (WB) 8: 480 (1837). Gadelius Själsl. 1: 197 (1921). Under hösten .. slog .. (hans) misströstan om sig själv .. ut i full hypokondri. Stjernstedt Liw. 295 (1925).
Spalt H 1653 band 12, 1932