Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYPPJA hyp3ja2, v. -ade.
Ordformer
(hyp(p)- c. 1755—1921. höpp- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. hyppja, eg.: hoppa; jfr nor. hypja, vippa upp o. ned, hoppa; till HOPPA, v.1]
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) vara beskäftig (utan att egentligen uträtta ngt), fjäska. Schultze Ordb. 1937 (c. 1755). Colerici (i Norden) .. äro orolige och sprättande försökande och Hypjande. CAEhrensvärd Brev 2: 71 (1795). Almqvist Fattigd. 45 (1838). Hundens hyppjande och beskäftiga väsen. SD(L) 1900, nr 587, s. 6. Cannelin (1921).
2) (†) krusa o. fjäska (för ngn). Unga herrar, som hyppja för de fattiga flickorna, men gifta sig med de rika. Knorring Skizz. II. 1: 303 (1845). Dalin (1852).
Avledn. (till 1): HYPPJA, f. (†) kvinna som är beskäftig (utan att egentligen uträtta ngt). Schultze Ordb. 1937 (c. 1755). —
HYPPIG, adj., se d. o.

 

Spalt H 1662 band 12, 1932

Webbansvarig