Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅLLFASTHET hol3fast~he2t, äv. 3~20, r. l. f.; best. -en.
α) fys. o. tekn. (ett materials) förmåga att motstå formförändring l. sönderdelning gm sträckning, böjning l. hoptryckning; tenacitet, seghet, fasthet; särsk. i inskränktare anv. om det maximimotstånd som en kropp l. ett ämne vid sträckning osv. utövar. Absolut hållfasthet, hållfasthet mot dragning. Relativ hållfasthet, hållfasthet mot böjning. JernkA 1820, s. 93. Baudrimont har bestämt hållfastheten vid 0,100 och 200 graders temperatur hos åtskilliga metaller. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 12. Elementär och grafisk bestämning af byggnadskonstruktioners stabilitet och hållfasthet. SFS 1891, nr 47, s. 7. I fråga om spänningar och tryck brukar man kalla gränsvärdet hållfasthet. Moll Fys. 5: 24 (1897). 3NF (1929). — jfr BROTT-, BÖJNINGS-, DRAG-, SKUV-, STRÄCKNINGS-, STÖT-, TRYCK-HÅLLFASTHET.
β) fys. i utvidgad anv.: om (ett materials l. mediums) förmåga att motstå genomslag vid elektrisk spänning; särsk. i förb. elektrisk hållfasthet. Sigfrids Elektr. 3: 31 (1928). — jfr GENOMSLAGS-HÅLLFASTHET.
b) till HÅLLFAST 1 b. PT 1899, nr 255, s. 3. Vissa gamla minnens hållfasthet. Quennerstedt StrSkr. 2: 251 (1915, 1919).
-LÄRA, r. l. f. vetenskap(en) om olika kroppars o. ämnens hållfasthet o. om metoderna för beräkningen därav. Professur i hållfasthetslära. Teoretisk mekanik, äfven omfattande geometrisk rörelselära, hållfasthetslära och hydraulik. StadgTeknHögsk. 1877, s. 4. TT 1927, Allm. s. 20. —
-MODYL. TT 1878, s. 34. Brott- eller hållfasthetsmodul kallar man påkänningen pr ytenhet vid brott- eller hållfasthetsgränsen. Westin Hållf. 3 (1888). —
-PROVARE, r. l. m. apparat för provning av en kropps l. ett ämnes hållfasthet. TT 1898, Allm. s. 250. —
-SIFFRA. siffra (tal) som angiver en kropps l. ett ämnes hållfasthet efter avslitningsbelastningen (i kg. l. kg. pr kvmm.) vid provet. JernkA 1888, s. 147. —
Spalt H 1793 band 12, 1932