Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÆCCEITET, sbst.; anträffat bl. i pl. -er
Etymologi
[efter mlat. hæcceitas, ngts individuella särmärke (Johannes Duns Scotus), bildat till lat. hæc(ce), n. pl. nom. l. ack. av demonstrativa pron. hic, hæc, hoc]
(†) om ngts individuella särmärke. Et annat (glas) upfylte mit hufvud med quidditeter, hæcceiteter, identiteter och oräkneliga dylika spöken. Dalin Arg. 1: 139 (1733, 1754).

 

Spalt H 1864 band 12, 1932

Webbansvarig