Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄLSING häl3siŋ2, sbst.1, l. HÄLSINGE häl3–siŋe2, sbst.1, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 1: 125 (1523), Därs. 28: 138 (1558)). Anm. I bet 2 användes tidigast de latinska formerna helsingus, pl. helsingi.
Ordformer
(hel(l)s(s)- 1523—1906. häl(l)s(s)- 1542 osv. -ing 1524 osv. -inge 1790 osv.)
Etymologi
[fsv. hälsinge, hälsinger; bildat till HALS i omtvistad bet.]
1) invånare i Hälsingland; person som är bördig från Hälsingland. G1R 1: 125 (1523). Där (i gatutrafiken) såg man hälsingarne med sina linlass. Vesterlund Skolm. 78 (1924; i fråga om förh. på 1860-talet). (Söderblom) var hälsinge och världsmedborgare, raffinerad kulturpersonlighet och ändock verkligt folklig. SvTidskr. 1931, s. 398. jfr: Ordspråket .. du långa Helsing, när man seer en stor och lång Menniskia. Rudbeck Atl. 3: 156 (1698).
2) (förr) person som tillhörde Hälsinge nation i Uppsala (jfr HÄLSINGE, adj.). När några excesser skie, sägas altid helsingarne varit med. NationshUpps. 66 (cit. fr. 1742). Schéele GestrHelsNat. 23 (1877).

 

Spalt H 1956 band 12, 1932

Webbansvarig