| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄMNA häm3na2, v.2 -ade, l. HÄMNAS häm3–nas2, v. dep. -ades (-ade Upp. 19: 2 (NT 1526: hempnat, sup.) osv. ipf. hem(p)de Jos. 10: 13 (Bib. 1541), Apg. 7: 24 (Därs.); sup. hämpt Messenius Sign. D 2 b (1612), dep. hemdtz HH XIII. 1: 308 (1567); p. pf. häm(p)d (-e-) Hes. 24: 8 (Bib. 1541: hemdt, n. sg.), Landsm. 6: cxiii (1583: hämpd), Messenius Christm. 235 (c. 1616: hämdt, n. sg.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Wollimhaus Ind. (1652)); -ARE (se d. o.), -ARINNA, -ERSKA; jfr HÄMND.
1) förskaffa sig (i ä. tid o. under mera primitiva samhällsformer äv. sin släkt, ätt l. stam) upprättelse o. tillfredsställa den kränkta rättskänslan gm att till liv, lem o. ägodelar, ära l. rykte o. d. skada ngn ss. vedergällning för skada, oförrätt l. skymf o. d. som av denne (resp. av person hörande till samma släkt osv.) tillfogats honom själv l. ngn hans anförvant l. honom närstående; utkräva hämnd; taga hämnd; i den utbildade rättsstaten vanl. om på enskild väg o. med självtagen rätt utförd handling av ifrågavarande slag; äv. (i bibelspråket o. religiös stil) om Guds l. högre makts (l. makters) bestraffande av synd o. orättfärdighet, missgärning(ar), brott o. d.; förr ngn gg äv. om av världslig myndighet ådömd o. värkställd bestraffning. — jfr OHÄMNAD.
Anm. till 1. I våra dagars språk få dep. hämnas o. pass. (i sht i omskriven form bliva, vara hämnad) betraktas ss. väsentligen jämställda beträffande brukligheten, under det att akt. hämna med sakobj. (se 1 a α) numera är föga br. o. med personobj. (1 a β) bl. förekommer ngn gg i högre stil. I 1 a β har refl. hämna sig samma bruklighet som hämnas; ngn gg förekommer här hämnas sig.
a) med obj.; ofta därjämte med prep. på (förr äv. över, emot) o. sbst. som angiver vem det är som drabbas av hämnden.
α) med sakobj.: taga hämnd för (tillfogad skada, kränkning l. skymf, liden oförrätt o. d.); förr äv. (särsk. om Gud l. världslig myndighet): straffa (brott, missgärning), näpsa (olydnad o. d.); i poesi o. högre stil stundom oeg. o. bildl. med saksubj. Till ath hempnas alla olydhno. 2Kor. 10: 6 (NT 1526; Bib. 1917: näpsa). Then som slåår Kain j hiäl, thet skal siwfalt hempnat warda. 1Mos. 4: 15 (Bib. 1541). (Han har icke velat) thet hempnes emot högstbe:te kong:e Ma:t, uthen öfver Jören Pedherson (m. fl.). RA I. 2: 172 (1567). Så skal en som trogen är, / Hämna Wän sins neesa. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Odrägligt qval har nu de nöjen hämnat, / Som syntes spela på min lefnads stig. Nordenflycht (SVS) 1: 148 (c. 1745). Svanhilds död hämnas på Konung Jormunrek af bröderna Saurle och Hamder. Geijer SvFolkH 1: 48 (1832). Jag har .. föresatt mig att hämna mina trosförvanters tåliga och långa lidanden. Rydberg KultFörel. 6: 345 (1888). Jag ville hämnas allting. Hallström Händ. 341 (1927).
β) med obj. betecknande person (l. ngns namn, ära o. d.): utkräva l. taga hämnd för (ngns) räkning, skaffa (ngn) hämnd; äv. (i poesi o. högre stil): skaffa upprättelse åt (ngns namn, kränkta ära o. d.); äv. refl.: skaffa sig hämnd; ofta med prep. på (förr äv. över) o. sbst. som angiver personen som drabbas av hämnden, l. för o. sbst. som angiver saken för vilken hämnd utkräves. Hempna Jsraels barn offuer the Midianiter. 4Mos. 31: 2 (Bib. 1541). Folcket hempde sigh på sina fiendar. Jos. 10: 13 (Därs.). Hempnens idher icke sielffue, käre wener. Rom. 12: 19 (Därs.). (Sveas) kraft är pröfvad, och dess namn är hämnadt. Tegnér (WB) 2: 70 (1811). Jag skall .. hämna mig för detta skurkstreck. Hagberg Shaksp. 7: 224 (1849). Ruths son .. ihågkom .. sin moder och sin syster, som han svurit att hämna. Topelius Planet. 3: 220 (1889). Om en person (under blodshämndens dagar) dödats, sårats eller eljest förfördelats, voro alla hans släktingar skyldiga att hämnas honom. Grimberg VärldH 4: 281 (1930).
γ) (†) med personobj.: utkräva hämnd av l. taga hämnd på (ngn). Lät migh .. / Eij .. hämnas then som brutit haar mot migh. Ps. 1695, 324: 4.
b) utan obj.: utkräva hämnd l. straff l. vedergällning, taga hämnd; ofta med prep. för o. sbst. som angiver saken för vilken hämnd utkräves. OPetri MenFall L 3 a (1526). Tu skalt icke hempnas. 3Mos. 19: 18 (Bib. 1541). Bettre är seent, än obetänckt hempnas. SvOrds. A 4 a (1604). Guds hämnande rättfärdighet. Nohrborg 22 (c. 1765). Harmen öfver oförrätter och begäret att hämnas äggade honom. Kolmodin TacAnn. 2: 72 (1835). Hindra det, jag ej kan göra. / Hvad jag göra kan, är hämna. Hagberg Echegaray 126 (1902). — särsk.
α) i förb. hämnas (förr äv. ngn gg hämna) på, förr äv. över (jfr β) l. emot ngn, låta ngn drabbas av hämnd l. straff l. vedergällning (för ngt). Christus badh för .. sina owener, påå huilka han heller medh rätta motte haffua hempnat. OPetri MenFall L 3 a (1526). Wilt tu tå hempnas offuer hela menighetena? 4Mos. 16: 22 (Bib. 1541). Månge finnas, / Som iag har gabbat: / För them iag rädes, / At the hämnas å mig. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668; yttrat av Kupido). Til at hembnas mot von Hein. Rosenfeldt Vitt. 213 (1704). Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra / På sångmör hämnats för ett modigt ord (gm att stänga Sv. Akademien). Snoilsky 4: 73 (1887).
β) (†) i förb. hämnas över ngn (jfr α), utkräva hämnd för ngns räkning, skaffa ngn upprättelse gm tagen hämnd. Han skal hempnas vthöffuer them snarligha. Luk. 18: 8 (NT 1526). Syr. 35: 25 (Bib. 1541).
γ) (numera föga br.) i förb. hämnas, förr äv. hämna över ngt (oförrätt, skymf o. d.), hämnas ngt. På thet at hon motte få hempna ther öffuer som henne skeedt war. OPetri Kr. 46 (c. 1540). Hämnas öfver någon oförrätt. Sahlstedt (1773). Liksom för att hämnas öfver sitt misstag. Franzén Minnest. 2: 77 (1823). Siwertz JoDr. 11 (1928).
2) refl. om oriktigt l. olämpligt sätt att tänka l. gå till väga, felsteg, missgrepp o. d.: hava menliga l. olyckliga följder, medföra ett bakslag. (Drottning Kristinas) förakt för qvinnliga dygder har hämnat sig på hennes ryckte. Geijer SvFolkH 3: 482 (1836). Den rubbade jemnvigten hämnade sig genom en ny hvälfning. Carlson Hist. 5: 406 (1879). Antonius’ svaghet för den sköna kvinnan (dvs. Kleopatra) skulle hårt hämna sig. Grimberg VärldH 4: 238 (1930).
Spalt H 1964 band 12, 1932