| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄNFÖRELSE hä3n~fö2relse l. -fœ2-, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (Leopold, Ödman UngdM 1: 135 (1874, 1881)).
1) (numera föga br.) motsv. HÄNFÖRA 5: extatiskt l. uppjagat l. överspänt tillstånd, extas, exaltation; förr äv. i pl. Den första af dem är deras, som .. erkänna inga andra än deras egna hugskott och ojemna hänförelser. Leopold 6: 24 (1792). Religions-känslan urartade till mystiska hänförelser. Lindblom i 2SAH 5: 177 (1809). (Dionysos är) likasom Apollon en hänförelsens, en förutsägelsens och en den försonande reningens gud. 2NF 6: 465 (1906).
2) motsv. HÄNFÖRA 6: själstillstånd l. stämning vari ngn helt ledes l. behärskas av en viss med en stark känsla förbunden föreställning; entusiasm, (brinnande) iver, livlig förtjusning. Flammande nationell hänförelse. Den mäktiga hänförelsen, hvilken liksom i en brännpunkt samlar alla snillets strålar, .. saknade han (dvs. J. G. Oxenstierna). Tegnér (WB) 3: 226 (1819). De som togo mot henne (dvs. Jeanne d’Arc), betänksamt eller lamt och utan stor hänförelse. Hallström Skepn. 89 (1910). Efter slutnumret utlöste sig publikens hänförelse i frenetiska ovationer. DN(A) 1919, nr 121, s. 9.
Spalt H 2002 band 12, 1932