| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄNG häŋ4, sbst.1, n.
I. abstr.
1) (vard., föga br.) motsv. HÄNGA, v. I 1, i uttr. i, äv. på häng, hängande (på l. över ngt). Genom ena kåtans dörröppning syntes främlingarnas matkittel i häng över rödaste eld. Högberg Frib. 415 (1910). (Han) ser upp med stora svettdroppar på häng i ögonbrynen. Dens. Utböl. 2: 202 (1912).
2) (vard., mindre br.) motsv. HÄNGA, v. I 7 b: vistelse, slöande (ngnstädes). Några timmars häng på tennisplanen. Upsala(A) 1924, nr 93, s. 5.
b) (vard., mindre br.) motsv. HÄNGA I 8 e, i uttr. i häng, för att beteckna att ngn sitter fast o. inte kommer ngn vart med vad han har för händer: (alltför) långsamt l. söligt; i motsättning till (i) fläng. Det skall antingen vara i häng, eller i fläng. Rhodin Ordspr. 40 (1807). Rydqvist SSL 5: 241 (1874).
II. [efter mnt. henge, henk, f., band o. d. varmed man hänger upp ngt, grepe, öra (på krus) o. d.; möjl. formellt påvärkat av HÄNDING 2] (†) gehäng. En kårdare balia (dvs. svärdsbalja) mz hänigh. Skråordn. 317 (1546).
Spalt H 2003 band 12, 1932