| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRJA hær3ja2, v. -ade. (pr. ind. sg. -ar OPetri Kr. 11 (c. 1540: förheriar) osv.; -er G1R 7: 542 (1531: förhärier), Skogekär Bärgbo Klag. B 4 a (1658). — ipf. -ade L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623) osv. — sup. härjat Reenhielm OTryggv. 25 (1691) osv.; härgdt TRudeen Vitt. 152 (1696). — p. pf. härjad Lind (1738) osv.; härett, n. G1R 17: 621 (1545: förhärett); härijet, n. Tegel G1 2: 150 (1622: förhärijet); härdt, n. OxBr. 8: 395 (1643: förhärdt); härjd Palmblad Quint. 11 (1809: förhärjd; klandrat i JournLTh. 1810, s. 883)). vbalsbst. -AN (se avledn.); -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE o. -ARINNA (se avledn.); jfr HÄRJ.
— jfr FÖRHÄRJA.
1) (†) anfalla med härsmakt, anfalla, angripa; äv. (enst.) intr. med prep. på. Visb. 3: 96 (c. 1590). Then är godh weria som ingen will härie. SvOrds. C 3 b (1604). Än Arffurste rymer Land sitt .. och will Fosterland sitt häria medh utländskom häär. Lagförsl. 10 (1609). (De) sammanbunde sig nu att heria på Siöröfware(,) rånsmen och elackt partij. Reenhielm OTryggv. 49 (1691; isl. orig.: heria á).
2) ödelägga l. plundra (gm krigisk aktion), skövla; förstöra, lägga i ruiner; anställa förödelse.
a) med sakligt obj. l. abs. (Han) sende ibland them onda änglar, och lät them häria och förderffua, och skadha göra. Psalt. 78: 49 (Bib. 1541). Konung Olåf .. härjade och ödde landet. Peringskiöld Hkr. 1: 380 (1697). Danskarne härjade .. i Svenska skärgården med mord, plundring och brand. Ekelund 1FädH 1: 145 (1829). Med sitt vitt berömda svärd Durendal härjar .. (Roland) dock väldeliga bland fienderna. Grimberg VärldlH 5: 356 (1931). — särsk. i bildl. anv.; ofta skämtsamt. Lannerstierna Vitt. 11 (1777). Vi satte oss .. i ängen och Brite Louise började obarmhärtigt härja ibland Floras ännu späda och så vackra barn. CCGjörwell (1791) i MoB 2: 14. Man kan väl tänka sig, med hvilken aptit och hvilken törst vi härjade det dukade qvällsbordet. Ödman VårD 2: 129 (1888). Detta lilla dionysoståg, som nu utan att göra särdeles stor skillnad på dag och natt härjade Paris. Bergman JoH 256 (1926); jfr 4, 5. jfr (enst.) med personobj. (jfr b). De härja mig, de kufva mig som goter och alaner. Fröding Stänk 88 (1896; om två små ”härjarinnor”).
b) (†) med personobj.: plundra, tillfoga (ngn) svår skada. Then som .. hatar och härier, slåår och dräper sin nästa. LPetri Mandr. C 6 a (1562). De öfrige invånarne blefvo mördade eller härjade, deras gårdar förstörda. Hallenberg Hist. 2: 437 (1790).
3) i överförd anv., om ngt som (vidt omkring) förorsakar skador l. ödeläggelse, t. ex. förstörande sjukdom, ödeläggande naturkraft, plåga, häftig sinnesrörelse: anställa ödeläggelse, föröda, bringa förstörelse l. förödelse över (ngt); om sjukdom o. d.: grassera. Åhr Christi 618 .. häriadhe en gruffweligh Pestilentz vthi Tyskland. L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623). En häftig eld i skogen börjar härja. Kolmodin QvSp. 1: 217 (1732). Denna allmänna missväxt som härjar riket. Tegnér (WB) 1: 257 (1799). Svenskarnes pålyxor härjade förfärligt i .. (danskarnas) leder. Ekelund 1FädH 1: 150 (1829). Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, / hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas. Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). Emigrationen har härjat särskilt i Österbotten. NordT 1926, s. 213. — jfr ELD-HÄRJAS. — särsk.
a) i p. pr. ss. adj. Reductionens härjande värkningar hade träffat hennes hus. Schönberg Bref 3: 171 (1778). En härjande Artilleri-eld. KrigVAT 1840, s. 318. Lömska feberormar smyga härjande i härens led. Rydberg Dikt. 1: 12 (1877, 1882).
b) i p. pf. ss. adj. Palmblad Nov. 3: 24 (1817, 1841). Fram, fram vårt ädla, härjade standar! Runeberg 5: 8 (1860). Ett lif i härjad ensamhet. Wikner Pred. 556 (1883). — jfr ELD-, VINTER-HÄRJAD m. fl. — särsk. om person l. en persons yttre: medtagen (av sjukdom, lidande o. d.); som har ett utseende som bär djupa spår efter sjukdom, överansträngning, utsvävningar l. dyl. Den härjade hjessan, den vissnade hyn, förkunna de alltid sinnets förödelse? GRegnér i 2SAH 3: 62 (1802). Härjade hvita kvinnor af ”artist”-klassen. Nyblom Österut 25 (1908). Han såg nog hur blek och härjad jag såg ut efter den svåra natten. Cederström Minn. 150 (1913).
4) (vard., ofta skämts.) fara fram ”som en rövare”, grassera, husera; ”gå an”, ”väsnas”; äv. i fråga om tal o. d.: domdera, ”gå på”. ÖgCorr. 1854, nr 5, s. 4. Varför härjar och regerar hon på det här viset? Fröding ESkr. 2: 96 (1892; om en skurande flicka). Vi fyra (studentsångare) härjade under julen i Daga härad och foro omkring natt på natt till olika ställen. Nyblom Minn. 2—3: 77 (1904). Kusken skriker och härjar och svänger piskan över trojkan (som fastnat i dyn). Hedin Pol 1: 126 (1911). En massa insändare av ytterst olika art härjade där (dvs. i Stockholms Posten) mycket obehindrat. SvLittH 1: 421 (1919). — särsk. i uttr. härja med ngt, på ett hänsynslöst sätt handskas med ngt; äv. allmännare: ”väsnas” med ngt. Ut med ön svepte vinden … Den härjade svårt med strömmingskötarne. Geijerstam FattFolk 1: 3 (1884). Strax efteråt hörde de henne härja med kaminen inne hos Algren. Didring Malm 1: 67 (1914).
5) (starkt vard.) svira, festa om. Ungherrarne hade vari’ på Högsta å ’härjat’ alldeles förskräckli’t. Sundblad Ups. 485 (1884). Tjugusjuan skulle naturligtvis hålla på att härja hela natten. Didring Malm 1: 207 (1914).
HÄRJA OM10 4. (starkt vard.)
1) till 4: husera, ”rumstera (om)”. Fylleridjävulen — han kunde härja om med ungdomen, så att de under bränvinets inflytande rasade och tjöto som de i skrifterna omtalade besatta. Månsson Rättf. 1: 87 (1916).
2) till 5. Han har nog härjat om i sin ungdom.
(3) -MÅL. härjning. Lantingshausen Young 1: 18 (1787; i fråga om döden). Tidens härjesmål. Därs. 2: 111 (1790).
Ssg: härjan-pilt. (†) rövare; om snapphane. Utplundra resande, som Härjan-Pilten plägar. Spegel GW 140 (1685). —
HÄRJARE, m.||(ig.). person som härjar.
1) till 2. Verelius Gothr. 197 (1664). Heidenstam Folkung. 2: 39 (1907). jfr: Hur hit till våra Roslagsskär / Den grymme härjarn kom. Snoilsky 2: 91 (1881; om den ryska flottan).
2) (i sht i vitter stil) till 3; särsk. pregnant, om döden (l. hösten). Kellgren 2: 41 (1789; om den förbrännande solen). Härjaren rycker / Brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. Franzén Skald. 1: 190 (1803, 1824). Våren följs af härjaren, af hösten. Böttiger 1: 178 (1852, 1856). jfr ALL-HÄRJARE.
3) (vard. o. skämts.) till 4. Den storsvenske, blodfulle kraftmänniskan Ek, den barske rytaren, den godmodige härjaren. Koch Timmerd. 239 (1913).
4) (starkt vard., skämts.) till 5: festprisse, ”rustibus”. Visst fan känner du Ludde, gammal härjare och allting. Engström 1Bok 6 (1905).
HÄRJARINNA1032, f. (tillf.) till 2: kvinna som härjar; särsk. till 2 a slutet, i bildl. anv. i anslutning till nedan citerade dikt av Fröding (jfr språkprovet fr. 1896 under HÄRJA 2 a). Härjarinnor. Fröding Stänk 88 (1896; titel på dikt). SDS 1904, nr 132 B, s. 2. —
HÄRJERSKA, f. (numera bl. i högre stil) till 2: kvinna som härjar. Lind (1749). särsk. bildl.; jfr HÄRJA 3. Härjerskan pesten. Östergren (1928). —
HÄRJNING, se d. o.
Spalt H 2105 band 12, 1932