| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRLEDA hä3r~le2da l. hæ3r~, v. -er, -ledde, -ledt, -ledd. vbalsbst. -ANDE, -NING (se HÄRLEDNING, sbst.2).
1) leda upphovet l. upprinnelsen till ngt tillbaka (till l. ur ngt); ha ngt att tacka för (upphovet l. upprinnelsen till) ngt; numera (jfr dock b) nästan bl. (föga br.) i uttr. härleda sitt ursprung från (ngt) o. d., leda sitt ursprung från (ngt). Lag 1734, Föret. s. 2. Många förvånande och oförväntade upptäckter härleda sitt ursprung (från den elektriska stapeln). Lyceum 2: 121 (1811). Kypria ..! Från dig vi härleda ju / Vår ätt. Alexanderson Sept. 11 (1868). Härleda sitt namn från ngt. Auerbach (1909). — särsk. i p. pf. (ss. adj.; jfr 2 b β).
a) (†) härstammande l. härflytande (från). Til börden härledd af det blod / Som Hjeltar blott åt verlden gifvit. Kellgren 2: 25 (1782). Lidforss Dante I. 1: 30 (1902).
b) (i fackspr., fullt br.) som (icke har sin grund l. sitt upphov i sig själv l. urspr. tillkommer ngt, utan) härflyter l. kan härledas ur ngt annat; oursprunglig, medelbar, sekundär; särsk. filos. i fråga om kännetecken: konsekutiv, medelbar. Lindblom Log. 11 (1836). Härledt .. (är det kännetecken) som endast medelbart tillkommer Begreppet. Afzelius Log. 10 (1839). I härledd mening yrkar ordet (värme) ännu starkare på -a än i rent materiell. EHTegnér i 3SAH 6: 433 (1891). Skogar, som .. uppkommit ur de ursprungliga, benämna vi härledda (sekundära) skogar. Lundström Skog. 17 (1895). En osinnlig värld, i förhållande till hvilken den sinnliga världen, för honom (dvs. Augustinus) blef sekundär och härledd. VL 1908, nr 161, s. 5.
2) anse l. påstå l. visa att ngt kommer från l. ur l. härflyter ur l. har sin upprinnelse l. sitt upphov l. sin orsak i ngt; leda (ngt) från dess ursprung; förklara (ngt ur ngt); derivera (ngt ur ngt). Härleda (en) värkan från (dess) orsak. Dähnert 82 (1746). Nicodemus .. herledde Israelitiska barns-rättigheten från löftet til Abraham. Ödmann StrFörs. 1: 150 (1799). (Livet) sjelft låter .. sig omöjligen ur någon yttre orsak härledas. Geijer I. 5: 411 (1847). Ett .. försök (av Platon) att ur sina principer härleda och förklara den sinnliga verlden. NordT 1879, s. 309. Annan (person), som från samme överlåtare härleder anspråk på rätt till fastigheten. SFS 1920, s. 564. Nilsson FestdVard. 25 (1925). — särsk.
a) (mindre br.) med avs. på slutsats o. d.: draga. Bergklint MSam. 1: 146 (1781). Wieselgren SvSkL 4: 713 (1848).
b) språkv.
α) föra (ett ord l. uttryck l. en form osv.) tillbaka (på) l. förklara (det ur ett annat ord l. en annan form l. ur en stam l. rot o. d. l. ss. lån från ett annat språk o. d.); etymologiskt förklara (ett ord osv.). (I vårt språk) hafva nyheter sig i sednare tider insmygt .. hvaraf en del kunna härledas ifrån Tyskan. Rudenschöld PVetA 1772, s. 11. Den felaktiga föreställningen, att stadens (dvs. Trälleborgs) namn härledes från ”tre lejons borg”. 2NF 38: 961 (1926).
β) (gm avledning) bilda (ett ord l. en form ur ett annat ord l. en annan form l. en rot l. stam), derivera; avleda; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. (jfr 1 a, b), om ord: deriverad, avledd; jfr DERIVAT 1. (Man kan) af ett ord, såsom af en stam, herleda flera andra ord, såsom dess grenar och afkomlingar .. (t. e. af Läsa, har man läsare, läsande, läsning o. s. v.). Bergklint MSam. 1: 157 (1781). Härledda kallas de (ord), som jemte stammen hafva en tillsats, men hvilken tillsats ej utgöres af ett eget ord för sig; t. ex. manlig. Almqvist AllmSpr. 55 (1829). Noreen VS 7: 94 (1906).
γ) (†) i p. pr. ss. adj., i uttr. härledande konjunktion, kausal konjunktion. Fryxell SvSpr. 75 (1824). Strömborg SvSprSkol. 58 (1857).
3) refl., förr ngn gg pass. i intr. bet.: leda sitt ursprung l. sin upprinnelse l. sitt upphov (från l. ur ngt); ha sin rot l. orsak (i ngt); härflyta (ur) l. härröra (från ngt); äv.: (här)stamma (från ngt l. ett ställe l. en viss tid o. d.). Därifrån härleda sig alla hans olyckor. Misstaget härleder sig därav att (osv.). PH 6: 3862 (1755). Verldsliga pligter .. härleda sig alla från en enda källa. Wallin 1Pred. 3: 26 (c. 1830). Att de olika boskapsracerna ursprungligt härleda sig från skilda arter. Nilsson Fauna 1: Förord 2 (1847). Från edra ögon härleds deras smärta. Hagberg Shaksp. 6: 260 (1849). Man känner sådana (dvs. järnbeslagna dörrar), som säkerligen härleda sig från romanska tiden. 1MinnNordM XI. 2: 1 (1885). Beskyllningen att vara misshushållare .. härledde sig troligen därifrån, att jag (osv.). De Geer Minn. 1: 28 (1892). — särsk. (mindre br.) språkv. om ord l. uttryck l. form o. d.: härstamma (från), komma (av) l. kunna härledas (ur ett annat ord l. en annan form osv. l. från ett annat språk o. d.). Vet man ej redan, att ordet Romanesk härleder sig från ordet Roman? Leopold 3: 426 (1797, 1816). Auerbach (1909).
Spalt H 2111 band 12, 1932