Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRLEDNING hä3r~le2dniŋ l. hæ3r~, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
särsk. motsv. HÄRLEDA 2: härledande av ngt ur ngt o. d. En släkts härledning, dvs. dess genealogi. Schultze Ordb. 2722 (c. 1755). Boström 2: 118 (1838). Hans (dvs. Tors) härledning .. från de svenske och norske Thors-dyrkarne. Düben Lappl. 231 (1873). — särsk. språkv.
a) motsv. HÄRLEDA 2 b α: etymologisk förklaring, etymologi; äv.: härstamning, härkomst, etymon. Man har sett skrifvas .. vagt, vagtmästare, ursägta, tvertemot både ljud och härledning. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 18 (1801). Detta ords härledning och dess öden inom våra språkhäfder. Rydqvist SSL 5: 187 (1874). Cavallin (1875).
b) motsv. HÄRLEDA 2 b β: bildning (av ett ord l. en form osv.) gm avledning, avledning; äv. konkret: härledt ord (l. härledd form); jfr DERIVAT 1. Hof Skrifs. 39 (1753). Nominer på dom med deras härledningar. Leopold i 2SAH 1: 98 (1801). Stor vigt (bör) fästas vid härledning och sammansättning. Vasenius UndSpr. 55 (1894). Noreen VS 7: 94 (1906).
(a) -GRUNDSATS~20 l. ~02. om den grundsatsen att ett ords härledning bör vara bestämmande för dess stavning; (den) etymologisk(a) stavningsgrundsats(en). VerdS 42: 10 (1892). —
(b) -ÄNDELSE. avledningsändelse. Tullberg SvSpr. 2: 72 (1836). Landsm. XI. 3: 99 (1895). Cannelin (1921).
Spalt H 2113 band 12, 1932