| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRSKA hær3ska2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (†, i bet. 1 c, Lagerlöf Vitt. 53 (1677), Lind 1: 925 (1749)), -ANDE, -NING (†, Lind 1: 156 (1738; i bet. 1 c), Börjesson E14 166 (1846; i bet. 1 c)); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se HÄRSKARE avledn.).
1) intr. med personligt subj. (betecknande konung, furste o. d., förr äv. civil styresman), äv. med subj. betecknande regering, parti l. dyl.: innehava l. sitta vid (högsta) makten l. regera l. råda l. äga att bjuda o. befalla (över ngt l. ngn, äv.: i ett land o. d.); äv. allmännare, ofta med ickepersonligt subj. (i förb. med prep. över, stundom i): dominera l. vara (den) bestämmande (över, stundom: i ngn l. ngt), styra l. behärska (ngn, ngns sinne o. d.); äv. i p. pr. ss. adj. (jfr a). Härska över ett land, en stat, ett folk. Flemmingen härskade i Finlandh. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). (Satan) herskar och regerar uti otrones barn, såsom theras Förste och Gud. Spegel Pass. 121 (c. 1680). O mächtige Gud! som härskar öfver vågornes Rijke. Ehrenadler Tel. 176 (1723). Roma, van att söndra, för att herrska. Fahlcrantz 1: 75 (1846, 1863) [jfr mlat. divide et impera]. Han (hade) ådragit sig det härskande partiets misstankar. IllMilRevy 1898, s. 59. Genom mig (dvs. visheten) härska härskarna och hövdingarna. Ordspr. 8: 16 (Bib. 1917; Bib. 1541: rådha Förstanar och alle Regenter). De antika astrologerna, som läto djurkretsens tecken härska över var sin del av människan. Nilsson FestdVard. 25 (1925). — jfr ALL-, EN(VÅLDS)-HÄRSKANDE m. fl. — särsk.
a) i p. pr. ss. adj., i speciella bet.
α) (†) som äger makt o. inflytande, mäktig, inflytelserik; betydande, överlägsen. Een härskande och mechtig Dråttningh. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. Carl (IX var) .. född med så herskande naturs-gåfvor, .. at (osv.). Dalin Hist. III. 2: 644 (1762). Förr än Rom blef en herrskande Stat. Kolmodin Liv. 2: 225 (1832).
β) (numera knappast br.) teol. i uttr. härskande synd. Münchenberg Scriver Får. 111 (1725). (Värksynderna indelas med avs. på den syndande människans tillstånd bl. a. i) herrskande eller rådande synder (peccata regnantia), de som begås af en icke förnyad menniska .., och icke herrskande synder .., de som begås af en förnyad menniska … I förnyelsen upphäfves nemligen syndens herravälde. Norbeck Theol. 51 (1840).
γ) (†) härsklysten, despotisk. När presterna äro storsinte, högferdige och herskande, tå går thet icke wel til i landet. Swedberg Schibb. 44 (1716).
δ) jur. oeg., om fastighet till vars förmån servitut föreligger. Schrevelius CivR 2: 131 (1847). Ett servitut kommer till stånd genom aftal mellan ägarna till de båda fastigheterna, den som besväras af servitutet (”den tjänande fastigheten”) och den, till hvars förmån det stiftas (”den härskande fastigheten”). Björling CivR 95 (1907).
ε) skogsv. oeg.: dominerande (se DOMINERA I 3 c). Kinman Guttenberg 86 (1890). Med härskande träd förstås sådana, hvars kronor nå öfver öfriga stammars. Haller o. Julius 119 (1908).
b) (†) i p. pr. i substantivisk anv.: härskare. Gud är then Högsta Härskande öfver alt. Nehrman InlJurCiv. 26 (1729).
c) [jfr motsv. anv. av (ä.) t. herrschung] (†) ss. vbalsbst. -ande: herravälde, (regerings- l. härskar)makt. Thå .. (Sigismund) här (dvs. i Sverge) herskandet hade. Gustaf II Adolf 162 (1617). Berndtson (1880; med hänv. till herravälde).
2) (†) tr.: härska l. råda över; styra, behärska. Gudh, som alt will Regera och Härska effter sitt budh. PolitVis. 336 (1649). Människor, som härskas af passioner. Posten 1769, s. 566.
3) (i skriftspr.) intr. i oeg. l. bildl. anv. (av 1), om (natur)företeelse, åskådning, sedvänja, tillstånd, sinnesstämning o. d.: råda, vara rådande l. förhärskande l. övervägande l. starkt framträdande; äv. i svagare bet.: vara gängse l. vanlig l. i bruk; ofta i p. pr. ss. adj. Det obeständiga stormande, som gemenligen om hösten plägar härska. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 135. Inom k. familien härskar den djupaste bedröfvelse. HT 1918, s. 196 (1809). Den herrskande philosophien. Agardh ThSkr. 1: 43 (1843, 1855). Det herrskade en tystnad, som ingen ville störa. Rydberg Ath. 313 (1859, 1866; uppl. 1876: rådde). I Kiruna och Gällivare-Malmberget härskar självfallet det allmänneliga riksspråket. TurÅ 1929, s. 136. — (†) Huru grufveligen Dysenterie eller Blodsoten nu härskar öfver (dvs. rasar i) de flere Provincier i Riket. Linné Bref I. 1: 299 (1773).
-LYSTEN. (härsk- 1803 osv. härske- 1807—1813. härsknings- 1799—1862) som har (starkt) begär att härska; maktlysten; jfr BEFALLANDE 1 b. LBÄ 21—22: 34 (1799). Då han (dvs. Cæsar) var tapper, ärade jag (dvs. Brutus) honom, men då han var herrsklysten, dödade jag honom. Hagberg Shaksp. 12: 65 (1851). —
-LYSTNAD. (härsk- 1804 osv. härsknings- 1792—1846) maktlystnad; jfr -LYSTEN. SP 1792, nr 14, s. 1. Lovisa Ulrikas häftighet, hersklystnad och håg att blanda sig i regeringsärender. Malmström Hist. 3: 344 (1870). —
-SJUK. (härsk- 1814—1848. härske- 1855. härsknings- 1749—1807) [efter t. herrschsüchtig; jfr d. herskesyg] (†) härsklysten. Lind (1749). Sturzen-Becker OffKristend. 10 (1855). —
-SJUKA. (härsk- 1804—1814. härske- 1771. härsknings- 1749—1813) [efter t. herrschsucht; jfr d. herskesyge] (†) härsklystnad. Lind (1749). Wallenberg (SVS) 1: 293 (1771). Heinrich (1814).
B (†): HÄRSKE-LYSTEN, -SJUK, -SJUKA, se A.
C (†): HÄRSKNINGS-LUST(A), -LYSTEN, -LYSTNAD, -SJUK, -SJUKA, se A.
Spalt H 2130 band 12, 1932