Publicerad 1932   Lämna synpunkter
4 (kort), äv. 4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (föga br.) -et l. -t; pl. (föga br.) = l. -n.
Ordformer
(hö 1904 osv. höh 18861931)
Etymologi
[jfr d. hø. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 70, 136 (1928)]
I. interj.
1) återgivande överlägsenhet, förakt o. d. Till henne sjelf säger han: ”höh! — du ä’ så dum, Kristina”. Benedictsson Ber. 49 (1886). Höh! Jag tycker, vi ha redat oss bra ändå. Bondeson MVK 8 (1903). Ekelund Sillanpää Silja 307 (1931).
2) återgivande skratt o. d.; vanl. fördubblat l. tredubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HÖHÖ04, HÖHÖHÖ104. Noreen VS 5: 96 (1904). Lagerlöf BarnM 262 (1930).
II. sbst.: uttrycket ”hö”. ”Gifta sig”, sa hon och det kom små korta andtrutna och föraktfulla ”hö, hö” ur djupet av hennes bröst. Fogelqvist Minn. 50 (1930).

 

Spalt H 2229 band 12, 1932

Webbansvarig