Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖLSTER höl4ster, sbst.1, n., äv. HYLSTER hyl4ster, sbst.1, n.; best. -tret; pl. =.
Ordformer
(hulster 1637—1639. holster 1783 (: Sten-holster)—1903 (: stenholster). hylster c. 1755—1925 (: julklappshylster). hölster 1596 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) hölster, stenrös, stenbunden mark, fd. hulster, gömsle, d. hylster, got. hulistr, hölje; bildat till stammen i HÖLJA, v. — Den omljudda vokalen torde bero på anslutning till HÖLJA, v. — Jfr HÖLSTER, sbst.2]
1) ngt som omsluter l. överhöljer ngt, hölje, överdrag; skal, hylsa; slida; holk; äv. bildl.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Skraapa ihoop toom skaal och hölster aff egna gerningar. Balck Musæus C 5 a (1596). Schultze Ordb. 1936 (c. 1755). Ungarnes blodpännor fälde sina hölster. Rosenius Naturst. 54 (1897). jfr BLAD-, BLOMSTER-, JULKLAPPS-, KALK-, KORN-, PATRON-, TENN-, ÄGG-HÖLSTER m. fl.
2) [specialfall av 1] bot. ett l. flera, relativt stora högblad som före blomningen omsluta en blomställning l. (mera sällan) en enkel blomma, blomhölster, ”spatha”. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750). Haartman Linné Indeln. K 1 a (1753). Skårman Forssell 211 (1898). jfr BLOM-HÖLSTER.
3) (†) gömställe, smyghål, ”håla”, ”kula”. (Lat.) Lustra. (sv.) Hulster. (t.) die Höle. Schroderus Lex. 33 (1637). (Sv.) hulster, (lat.) receptaculum. Dens. Comenius b 8 a (1639).
4) (nästan bl. i Finl.) av naturen bildad, stor samling av stenblock, stort röse, ras(kägla); äv. om starkt stenbunden mark. SPF 1849, s. 80. Palmén JurHb. 158 (1859). BtSvStat. Q 1893, Bih. s. 49. Här ogästvänliga busksnår och hölster, där kärrmarker eller eländig skog. Ramsay VägvFinl. 364 (1905). Rundt Skog. 16 (1915). jfr STEN-HÖLSTER.
Ssgr: (4) HÖLSTER-BACKE. (i Finl., tillf.) backe med starkt stenbunden mark, ur. VetAH 1758, s. 117. —
(2) -BLAD. bot. blad som (ensamt l. jämte annat dylikt l. andra dylika) bildar ett hölster. EFries i BotN 1844, s. 11. 2NF 17: 265 (1912). —
(2) -FJÄLL. bot. tunt, kupigt blad l. fjäll med ett småax i bladvinkeln. Lindman NordFl. 333 (1905). —
(2) -VÅRLÖK. (†) (individ av) vårlöksarten Gagea spathacea (Hayne) Salisb. vars stjälkblad bilda ett hölster, lundvårlök. Gosselman BlekFl. 58 (1865). Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 30 (1901).
Avledn.: HÖLSTRAD, p. adj. bot. till 2: försedd med hölster. Nyman VäxtNatH 2: 373 (1868). —
HÖLSTRIG, adj. (ho- 1794. hö- 1845 osv.) [jfr sv. dial. (Finl.) hölstrog, stenbunden] (i sht i Finl.) till 4: (starkt) stenbunden. Porthan BrefCalonius 122 (1794). All svedjning (är) förbjuden på bergig, hölstrig och mycket torr mark. SkogsvT 1907, s. 246.

 

Spalt H 2350 band 12, 1932

Webbansvarig