| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖVISK hø4visk, förr äv. HOVISK, adj. -are. adv. -T.
— jfr O-HÖVISK.
1) (i fråga om medeltida förh.) i sht litt.-hist. om kultur l. litteratur(alster) o. d.: som uppstått vid (utgått från) hoven, särsk.: som tillhör den vid hoven utbildade o. omhuldade medeltida riddardiktningen. Schück MedeltKultH 146 (1907). Ridderligheten står nu (dvs. i midten av 1100-talet) i sitt högsta flor såsom hövisk kultur. Sylwan (o. Bing) 1: 66 (1910). 1200-talets höfiska dikt. NoB 1926, s. 185. Det höviska umgängesskickets uttryckssätt, liksom riddarlivets former, ha vi lärt av tyskarna. NordT 1929, s. 269.
2) (i skriftspr., i sht i vitter stil) eg. o. urspr.: som tillhör l. passar vid hoven, som har l. röjer l. vittnar om l. överensstämmer med levnadsvett l. världsvana l. förfining, ridderlig, värdig, ädel; om person förr äv. dels: hyfsad, hövlig, dels: dygdig, ärbar, sedesam. VarRerV 58 (1538). Then ther tokt och sinne wiste, pleghade kallas höffwisk, thet är, han hade warit i hoffuet och lerdt godha sedher. OPetri Kr. 78 (c. 1540). Frur och Jomfrur, och howiske quinnor. Visb. 1: 45 (1572). Höfwiska Jumfrurna, Jumfrw Sara Peders Dotter, och Jumfrw Elisabeta Peders Dotter. Wallius KPedersson A 3 a 1622). Tull- och Accis-betjente böra .. vara höfvitske och beskedelige. PH 6: 4347 (1756). Afzelius Sag. VIII. 2: 249 (1857). Cavallin (1875). Ett horn hon fylde med ny-brygdt mjöd / och höfviskt gamle kungen det bjöd. Melin Prins. 15 (1885). (Sonettens innehåll) är .. en längtans och saknadens höfviska gärd åt Laura. Wulff Petrarcab. 278 (1905). — särsk.
a) om tal, ord o. d.: som utmärkes av taktfullhet l. försynt o. vördsam artighet l. förbindlighet. OPetri Tb. 325 (1527; uppl. 1929). Huar och en .. haffue alle ärligit och höuist tall om wår Nadigiste herre. G1R 7: 461 (1530). (Refr) tackade Kongen med monge höfwiske ord (för dennes gåva). Verelius Gothr. 52 (1664). Hedenstierna FruW 165 (1890).
b) om uppträdande l. väsen l. sed l. vandel l. sätt o. d.: hyfsad, städad, korrekt; sedesam, anständig, ärbar, ädel. Peringskiöld Hkr. 1: 549 (1697). All klagan skall på höfviskt och grannlaga sätt framställas. TjReglArm. 1889, s. 12. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen. Rom. 13: 13 (Bib. 1917). Kommendören (dvs. chefen för frälsningsarmén i Sv. H. C. Ouchterlony) .. fostrade ett höviskt väsen hos sina officerare. Petri Ouchterlony 420 (1924). Det drastiska inflyttandet av sängen (har i det senare tillagda slutet av visan) ersatts av en mera hövisk sängledning. NordFolkm. 67 (1928).
c) [jfr d. høviske øren] (föga br.) i det bildl. uttr. för höviska öron, för anständiga personer (som taga anstöt av sådant som överskrider gränsen för det tillåtna l. passande); jfr HÖVLIG II 1 e. Slutet kan .. omöjligen återgifvas för höfviska öron. AQuennerstedt (1907) i KKD 3: 202.
3) [bet. beror på anslutning till HÖVA, sbst., o. HÖVA(S), v.] (†) med försvagad bet.: som är som sig bör, tillbörlig, passande, lämplig. Han fåår .. en höffueesk boot for thet hogmodh wij honom medh syndenne giordt haffue. OPetri 2Post. 63 a (1530). Så at Rådstugu Rättens wahrning .. til et skickeligit och Christnom höfwiskt lefwerne, hoos dem aldeles intet uträtta kunnat. VRP 3/12 1739. Nicander Minn. 43 (1769).
HÖVISKHET, r. l. f. [fsv. höviskhet] till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hövisk. LPetri DialMess. 74 a (1542). (Chevaleriets) ideal var .. väl ytligt; det var höfviskheten, d. v. s. hufvudsakligen de yttre laterna. Schück SvLitH 1: 90 (1885). Det var framför allt på uttryckets höviskhet, pseudoklassicismen höll. Sylwan (o. Bing) 1: 366 (1910). Nilsson FestdVard. 98 (1925).
Spalt H 2424 band 12, 1932