| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
I i4, n.; best. i’et i4et l. i’t i4t; pl. = l. i’n i4n; pl. best. i’en i4en l. i’na i4na. (Anm. Best. o. pl. skrivas äv. i-et, i-t, i-n, i-en, i-na)
a) (†) i uttr. långt i, om bokstaven j. Swedberg Gr. 10 (1722). Hof Skrifs. 84 (1753). — jfr MEDLYDNINGS-I.
b) i utvidgad anv., om den del av ordförrådet i ett språk l. av en ordbok l. av annan alfabetisk förteckning (adresskalender, telefonkatalog o. d.) som innehåller de med i börjande orden l. namnen. I är (i adresskalendern) en jämförelsevis liten bokstav.
c) [jfr motsv. uttr. i d., t. o. fr.] bildl., i uttr. sätta, vara, utgöra, sakna osv. pricken över, stundom på i l. i’et o. d., för att beteckna att ngn giver ngt dess avslutande behandling l. fulländning, sätter stil l. ”piff” på ngt o. d., äv.: säger det avgörande ordet i en sak o. d., l. att ngt giver ngt dess fulländade karaktär resp. att ngt saknas för att ngt skall te sig färdigt l. fulländat l. stilfullt osv. CAEhrensvärd Brev 1: 161 (1788). (Det) felas .. hans (dvs. talangens) former den sista fulländningen, pricken öfver i. Ljunggren Est. 2: 215 (1860). Det är just pricken öfver i-et! Hallström VenezKom. 57 (1901). (Rimmet) var (i den franskklassiska poesien) pricken på versens i. Mjöberg Stilstud. 157 (1911). Gång på gång får man känslan av att det varit Churchill förunnat att säga det förlösande ordet och sätta pricken över i-et. SvD(A) 1931, nr 354, s. 9.
2) om ljudet i. Kort i, långt i. Vokaliskt (dvs. stavelsebildande) i. Konsonantiskt (dvs. icke stavelsebildande) i. Ändas l. sluta på i. I blifver consonans, när den sätties fram för en vocal i en stafvelse. Salberg Gr. 68 (1696); jfr 1. Omljud verkades äfven af sådana i-n, som bevarats under stark biton. Pipping GotlSt. 103 (1901). Högre ton (i härmningar av klockor) återgifves med i. Cederschiöld Rytm. 175 (1905).
3) i symbolisk anv.; särsk.
a) för att beteckna ngt ss. det nionde i ordningen. Paragraf 7, moment i. Serien I.
b) [eg. andra vokalen i lat. affirmo, påstår, bekräftar] log. ss. beteckning för ett partikulärt affirmativt omdöme; jfr A 3 d. Tuderus Kiesewetter 51 (1806). Afzelius Log. 28 (1847). 3NF (1929).
c) [förkortning av lat. infirmus, osäker, svag] (förr) ss. (en lägre) betygsgrad i prästexamen. Hagström Herdam. 3: 498 (1899; efter handl. fr. 1688).
d) [förkortning av lat. imaginarius (se IMAGINÄR)] mat. ss. beteckning för den imaginära enheten ± √-1. NF 7: 476 (1883). 3NF 10: 462 (1929).
(1) -BALK. tekn. järn- l. stålbalk vars tvärgenomskärning har formen av ett ”stort” tryckt I. TT 1899, Byggn. s. 76. —
(jfr 2) -LJUD. Stockholms-dialekten .. har förkärlek för det lifliga och friska i-ljudet. Rydqvist SSL 4: 47 (1868). De konsonantiska i-ljuden .. vokaliska i-ljud. Pipping GotlSt. 103 (1901). —
(2) -OMLJUD~02. språkv. palatalisering av en vokal gm invärkan från ett (föregående l. efterföljande, vokaliskt l. konsonantiskt, bortfallet l. kvarstående) i-ljud; särsk. om de palataliseringar som genomförts i de germ. forn- o. medeltidsspråken (i fråga om de nordiska språken stundom med inbegrepp av palataliseringen gm ett s. k. palatalt r-ljud). Äldre i-omljud, yngre i-omljud (i fråga om de nordiska språken). Urgermanskt i-omljud. Undergå i-omljud. Regressivt l. bakåtvärkande i-omljud, dvs. i-omljud värkat av ett efterföljande i-ljud. Progressivt l. framåtvärkande i-omljud, dvs. i-omljud värkat av ett föregående i-ljud. Genom progressivt i-omljud har i fornsvenskan ia övergått till iæ (t. ex. fiarþi : fiærþi) och io till iø (t. ex. skiolder : skiølder). (Fsv.) sænkia och stænkia .. hafva till följd af i-omljud uppstått från .. impf. sank och stank. Rydqvist SSL 4: 100 (1868). I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. AKock i ArkNF 4: 141 (1888; rubrik). Att R värkar i-omljud på en omedelbart föregående vokal. Dens. Därs. 8: 261 (1892).
Ssgr (språkv.): i-omljuds-period. (Det) följde på den äldre i-omljudsperioden (under hvilken i-omljudets inträdande betingades däraf, att det följande i-ljudet förlorades) en yngre i-omljudsperiod, under hvilken omljudet inträdde, ehuru ändelsens i (j) alltjämt kvarstod. AKock i ArkNF 4: 156 (1888).
(1) -PRICK. (tillf.) om den prick som tillhör i-tecknet; bildl. ss. beteckning för ngt mycket obetydligt: jota. ZTopelius (1843) hos Vasenius Top. 3: 135. Calonius kan ej vilja bortskänka en iprick af lagen. Dens. Fält. 5: 96 (1867). —
-RUNA(N). —
(2) -STAM. språkv. ordstam som i ieur., germ. l. urnord. tid slutar på i (ī); ord med (äldre) i-stamsböjning. Kortstavig i-stam (t. ex. urnord. staði-, fsv. staþer), långstavig i-stam (t. ex. urnord. farði-, fsv. færþ). Maskulina, feminina i-stammar. AKock i ArkNF 4: 151 (1888). Edgren JämfGr. 108 (1893).
Ssgr (språkv.): i-stams-bildning. konkret. Fsv. nyter, isl. nýtr ’brukbar, nyttig’ .., en i-stamsbildning till fsv. niuta, isl. njóta. Landsm. XX. 1: 437 (1906).
-deklination.
Spalt I 1 band 12, 1933