| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
I i4, l. NI ni4, obl. form EDER e4der l. 32, l. (numera i naturligt talspr. alltid o. i ledigare skriftspr. vanl.) ER e4r, pers. pron.
1) (jfr anm. 1:o nedan) ss. tilltalsord för 2:dra pers. pl., vare sig vid värklig meddelelse med två l. flera personer (i samtal l. brev osv.) l. (i sht i högre stil, särsk. poesi) i tilltal till personer l. personifierade föremål l. tanketing som av den talande fingeras vara närvarande l. behandlas ss. närvarande personer o. göras till föremål för yttrandet. (Såsom) eder alle vel vetherligit ær. G1R 1: 35 (1522). Herren ware medh jdher. OPetri Hb. C 1 a (1529). Hör Pigor, .. / Taen snart en Man, så är ni fri (från elakt förtal). Lucidor (SVS) 450 (1674). Sågo j thenna Synena? Isogæus Segersk. 1014 (c. 1700). Stillen Er j djupa tankar! Nordenflycht Turt. 12 (1743). Det är bra snällt af dig och öfriga hemmavarande att ni ej glömma bort mig. Tegnér (WB) 7: 398 (1833). Stirren rusige på döden, I som lefvat utan mod! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Till konungen skall jag framföra de tänkesätt, I nu tolkat. De Geer Minn. 2: 6 (1892; ur svaret till en deputation 1865). (Spå-Herr-Ola till fiskarna:) I skall aldrig göda mer någon man, / I skall bara sluka och öda hvarann. Hallström Skogsl. 156 (1904). ”Stackars er!” sade pojken till porträtten. ”Er mor är död. ..” Lagerlöf Holg. 1: 204 (1906). Förstå ni icke ert eget bästa, medborgare? Janson Segr. 96 (1913). — särsk.
a) (†) i gen. med partitiv bet.: av eder. Wij .. hoppes att jngen eder seg i frå oss wille trenge lathe. G1R 6: 45 (1529). Och thet widh hwars edhers fyretije march, hwar i thenne wår stempningh vthen lagligh förfall förssittendis wardhe. BtFinlH 4: 162 (1563).
b) (†) med bestämning inledd av prep. av betecknande kategori o. d. som de tilltalade personerna tillhöra. I synderheet will jag Eder af Rikzens Rådh den alzwoldige Gudh hafwa befahlat. Gustaf II Adolf 630 (1630). Eder af Borgerskapet. Dens. 632.
c) åtföljt av sbst. l. substantiviskt ord som närmare utmärker vem det är som tilltalas; ofta obetonat; icke sällan ss. fristående utrop o. d. utanför det eg. satssammanhanget; jfr DU I b β α’. Wachter ider j Swenske. Svart Gensv. F 3 b (1558). I Tijmar, Phœbi tärnor, / Fort, spänner an. Stiernhielm Fägn. 9 (1643, 1668). Ni känsliga flickor. Elgström Frunt. 77 (1809). Med vördnad ser jag opp till eder, / I hjeltar från en högre verld. Tegnér (WB) 4: 7 (1822). I herrar målare! Rydberg Varia 257 (1894). Om ett år kan ni gifta er, ni två! Hallström Erot. 75 (1908). I karltosingar blir aldrig bättre, om I så blir hundra år! Engström Hemsp. 255 (1921).
Anm. till 1. 1:o Formen I tillhör numera, utom i starkt bygdemålsfärgat spr., bl. det mycket högtidliga talet samt i skriftspr. den stelare normalprosan o. den högre stilen. I dagligt tal o. i ledigare arter av skriftspr. har det redan från slutet av 1600-talet börjat ersättas av NI. Det senare är numera i dialektfritt talspr. det enda brukliga o. har trots motstånd från de mera konservativa grammatikernas sida under de senaste årtiondena blivit allt vanligare äv. i skriftspr. 2:o Rörande verbets kongruens vid pluralt ni råder sedan äldsta tid en brokig växling, i det att verbet sättes än i sg., än i 2:dra eller 3:dje pers. pl. (ni har, ni haven l. ni hava osv.). I senare tid har 2:dra pl. blivit mindre vanlig o. torde numera användas bl. i högtidlig framställning (t. ex. Hedin TalUngdemokr. 49 (1914; samma s. dock äv.: Ni har o.: ni återvända)). Anv. av sg. synes bliva allt vanligare, men (3:dje) pl. föredrages dock ännu av många, i den mån under samma förhållanden (i samma stilart osv.) överhuvud plurala verbalformer användas.
2) (jfr anm. 1:o nedan) ss. tilltalsord för 2:dra pers. sg., vid meddelelse till en person (i samtal l. brev). (Hertig Magnus till konung Valdemar:) Hade i låtit mich bliffua med fridh .., thå hade thet weel bliffuit til baka som nw skeedt är. OPetri Kr. 85 (c. 1540). (Hustrun till mannen:) hwi låthe j honom tå icke komma in? Balck Es. 25 (1603). (Krämaren:) Peter Spantz, welle i icke dricke medh oss engång? BtÅboH I. 3: 37 (1624). Hwadh j osz biude Hwsbonde godh, / Skole wij göra medh itt frijst modh. Brasck FörlSon. B 4 b (1645). Seer till att ni bättre här efter tagha idher till wara. Annerstedt UUH Bih. 2: 45 (i prot. 1661; univ.-kanslern till en professor). HärrFar skulle nij på samma sätt Er kwällia, / Såm Frumor alltijd giör, så (osv.). LejonkDr. 196 (1688). Hans M:tt (dvs. K. XII) sade: Löfving, hvar ha i hvarit. HFinlÖ 1: 442 (1730). En evig otack skolen I få, sade Gubben til den sloken, som hade ridit .. (hästen) så illa. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). I vet, M. H:re, huru de aldra störste Patres Theologi vinlagt sig om en rätt version af den heligaste skrift. Linné Bref I. 2: 105 (1747). (Mollberg till Camilla:) Fritt Er förtreta / Min nådiga Ni! Bellman (BellmS) 2: 111 (1791). Herr pastor, jag låtit kalla er hit. Runeberg 2: 74 (1848). Ingen har så som ni i en person förverkligat (Svenska) akademiens idé. De Geer Minn. 2: 28 (i handl. fr. 1866; ur ett tal till B. v. Beskow). Kommen I ej? / Kommen I ej, Herr Olof. Wirsén Dikt. 123 (1876). I, Herre Konung, hafven varit ett mäktigt redskap i Hans hand. PT 1901, nr 156, s. 3. Hr talman, det behöfves icke många ord för att säga Er vårt tack. Därs. 1903, nr 117 A, s. 3. Genom det befäl, som vid ifrågavarande tillfälle varit krigsskolans elever följaktigt, hafven I antagligen redan erhållit kännedom om förhållandena vid branden. Därs. 1905, nr 2 A, s. 2 (i skrivelse till chefen för krigsskolan). Agnes. God dag, mor, och förlåt! / Hvad vill I mig! Hallström Sagodr. 88 (1910). (Sonen till fadern:) Vill ni jag ska läsa lite för er? Sjödin StHjärt. 56 (1911). (En dam till en annan:) Vad hade ni för intresse av att förfölja mig? Essén Prim. 211 (1919).
Anm. till 2. 1:o Bruket av I ss. tilltalsord i sg. inkom i Sv. redan under den ä. medeltiden genom främmande, närmast t. inflytande [jfr motsv. anv. av ä. t. Ihr, holl. gij, eng. you, fr. vous osv.]. Äldst användes det bl. till l. mellan högt uppsatta personer, och sin karaktär av ett utpräglat hövlighetspron. bibehöll ordet väsentligen under 1500-talet o. början av 1600-talet, då det anträffas huvudsakligen i tilltal till personer i högre samhällsställning l. till överordnade l. äldre personer från underordnades l. yngres sida. Under 1600- o. 1700-talen får I alltmera karaktären av ett allmänt tilltalsord i sådana fall där icke det förtroligare DU kommer till användning. I officiella skrivelser har detta bruk av I hållit sig nästan ända ned till våra dagar; det utbyttes mot ni först i början av detta årh. Genom uppkomsten av ni (se nedan) o. gm det alltmera tilltagande bruket av titlar ss. tilltalsord har I för övr. i senare tid alltmera undanträngts, o. numera förekommer det nästan bl. dels i högre stil, arkaiserande, dels folkligt ss. tilltalsord till äldre personer, i sht föräldrar l. andra närmare släktingar, stundom äv. i andra fall ss. av hustrun till mannen l. av allmogen till ”bättre folk” med vilka närmare bekantskap icke råder. — Det snart efter midten av 1600-talet framträdande ni synes fram till slutet av 1700-talet ha varit nära likställt med I i sin anv., ehuru med ngt ledigare stilprägel. Ännu i det senare 1700-talets dramatiska litteratur användes det t. ex. sålunda allmänt, såväl vid tilltal till högre stående l. överordnade o. d. som tvärtom o. vid tilltal mellan socialt likställda personer. Senare sjönk ni i värde, o. vid midten av förra årh. synes ordet — frånsett den högre stilen, där det alltjämt förblev fullt brukligt — vanl. ha ansetts användbart bl. vid tilltal till underordnade l. socialt lägre stående. Den ngt nedsättande ton som sålunda kom att vidlåda ni har trots upprepade bemödanden från olika håll att göra ni till ett allmänt tilltalsord icke helt försvunnit. I tilltal till överordnade l. på samhällsskalan högre stående anses det i allm. ännu ohövligt, o. det betraktas från underordnades l. lägre ställdas sida ofta med ovilja. Sin största anv. har det i våra dagar dels i brev, där det är ganska allmänt brukat, dels i samtal bland den bildade ungdomen (i sht de olika könen emellan). I mera folkligt spr. har det på sina ställen ersatt I ss. tilltalsord till föräldrar l. i allm. till äldre personer som man vill visa vördnad. — Den obl. formen (eder, er) ansluter sig i anv. till I o. ni o. har nu samma bruklighet som detta senare; dock anses av somliga den obl. formen ss. ngt artigare o. mera användbar än nom.-formen ni.
2:o I äldsta tid användes regelbundet o. ännu långt fram i tiden ofta pl. av verbet, äv. då I ss. subj. syftar på en person (t. ex. skole j. OPetri Kr. 161 (c. 1540); Willien i. Rondeletius 93 (1614); j hafwe. BtÅboH I. 9: 27 (1637); skolen I. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740) osv.). Redan under 1600-t. börjar emellertid bruket att vackla (sg. t. ex. will i. EkenäsDomb. 1: 47 (1639); I lär. LejonkDr. 67 (1689) osv.). Från o. med midten av 1700-talet blir sg. det vanliga o. är numera, utom i högre stil, arkaiserande (t. ex. Kommen I. Wirsén Dikt. 123 (1876); I ären. Lidforss Dante I. 3: 34 (1903)) samt i vissa trakter starkt bygdemålsfärgat, så godt som ensamt brukligt. — Vid ni i samma anv. förekomma i ä. tid sällsynta ex. på att verbet står i pl. (t. ex. ni agnoscera. Annerstedt UUH Bih. 2: 45 (i handl. fr. 1661); nij kunnen. HdlCollMed. 22/3 1685). Redan från början är emellertid sg. här det normala språkbruket (ni säger. Columbus Ordesk. 25 (1678; uppl. 1908) osv.).
B: NI-FÖRENING. (förr) jfr I-FÖRENING. Mot slutet af 1850-talet bildades Ni-föreningar, kanske äfven I- och De-föreningar. Linder Tillt. 5 (1884).
Spalt I 3 band 12, 1933