Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IDYLL idyl4, r. l. m. l. f. (m. Heinrich (1814), Lundell; f. Weste, Berndtson (1880)) ((†) n. Norrmann Eschenbg 1: 210 (1817)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(Anm. Hos CJLAlmqvist (1819) i 2Saml. 36: 120 förekommer ordet med grekisk ändelse i formen idyllion)
Etymologi
[jfr d. idyl, t. idyll, idylle, eng. idyll, idyl, fr. idylle; av lat. idyllium, av gr. εἰδύλλιον, kort, beskrivande dikt, oftast behandlande ämne ur herdelivet; diminutivbildning till gr. εἶδος, gestalt, bild; besläktat med IDÉ, VETA; jfr IDOL]
1) i sht litt.-hist. (o. konst.) dikt l. konstvärk skildrande en (ofta till landtlivet hörande) scen, situation o. d. som präglas av harmoni, lycka o. frihet från det högre kulturlivets konstlade förfining; i fråga om dikt ofta liktydigt med: herdedikt, bukolisk dikt; äv. konst. om djurgenre i förening med landskap. Bergklint MSam. 1: 252 (1781). Hon (dvs. Maria) var ej som idyllens sköna / som gå och sucka i det gröna, / en evig trånads konterfej. Tegnér (WB) 4: 14 (1822). Theokritos’ dikter bära det gemensamma namnet idyller. Lagerlöf Theokr. V (1884). Påföljande vinter (dvs. 1877) målade .. (Edelfelt) i Paris den historiska idyllen Rida ranka. FinBiogrHb. 467 (1896). 2NF 6: 580 (1906). En hel grupp af Stagnelii erotiska poem har iklädt sig formen af landtliga idyller. Böök Stagnelius 78 (1919).
2) om tillstånd, situation, natursceneri o. d. som präglas av harmoni, stillhet o. frid, enkelhet o. frihet från förkonstling. En landtlig idyll. Du kan icke föreställa dig, hvilken ljuf idyll hela denna nejd är. Atterbom Minn. 2 (i senare bearbetat brev fr. 1817). En som Titan sin djerfva bana fyller, / en annan fyller den, men helst ibland idyller. Tegnér (WB) 9: 133 (1841). Häst- och oxherdarne (på romerska kampagnan) ha ingenting af idyll uti sig. Rydberg RomD 160 (1877). Bakom hvarje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar. Engström Glasög. 134 (1911). — jfr BY-IDYLL m. fl. — särsk.
a) (enst.) i uttr. leva idyll, leva ett idylliskt liv. Thomas Moore .. var en fridens man, som lefde idyll med sin familj här borta i förstaden. Strindberg HMin. 2: 221 (1905).
b) ironiskt l. skämts. Nya knalleffekter från idyllen (i fängelset) på Långholmen. Upsala(A) 1926, nr 53, s. 1. SvD(A) 1931, nr 74, s. 4.
Ssgr (i allm. till 1, litt.-hist.): IDYLL-DIKTARE. författare av idyller. LittT 1795, s. 355. NF 7: 426 (1883). —
-DIKTNING. Paulson Aristoph. 2: 158 (1903). —
-FÖRFATTARE. —
-SKALD. VFPalmblad i Phosph. 1811, s. 530. (Teokritos) var forntidens förnämste Idyllskald. Norrmann Eschenbg 1: 209 (1817). —
-SKRIVARE. (numera föga br.) idyllförfattare. LittT 1795, s. 354. Sjöberg Irving LandtL 9 (1827). —
(2) -VÄRLD. Atterbom Minn. 19 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Slå sig till ro i en trång idyllvärld. SvLittH 2: 155 (1919).
Avledn.: IDYLLIKER0400, m.||ig. [jfr t. idylliker] litt.-hist. (o. konst.) person som i sina värk med förkärlek väljer idyllen (se d. o. 2) till föremål för sin diktning, konst o. d. Nordensvan KonstH 326 (1900). Vergilius var innerst en vek och blid idylliker. Grimberg VärldH 4: 321 (1930). —
IDYLLISERA, v. [jfr t. idyllisieren] till 2.
1) (†) leva ett idylliskt liv. En gammal Engländare, som en sommar rest till Lausanne, för att idyllisera och fiska foreller. Kullberg Bref 1: 223 (1844).
2) (†) med saksubj.: giva (ngt) en idyllisk prägel, göra (ngt) idylliskt. Palatser utan tak, och enebuskar / Som här och der idyllisera torgen. Atterbom LÖ 2: 247 (1827).
3) framställa (ngt) ss. en idyll l. så att det får en idyllisk prägel. Den sentimentala och falskt idylliserande skildringen af .. småstaden. 2NF 37: 469 (1925). —
IDYLLISK, se d. o.

 

Spalt I 101 band 12, 1933

Webbansvarig