Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ILLATIV il3a~ti2v l. 40~1, l. 104, r. (l. m.); best. -en; pl. -er; l. ILLATIVUS il3a~ti2vus l. 40~10, l. 1040, r. (l. m.); best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
Ordformer
(-tiv c. 1817 osv. -tivus 1841 osv.)
Etymologi
[bildat med lat. in- (se IN-, pref.1) i anslutning till ABLATIV. Ordet är (i bet. 1) först användt av den finske språkforskaren G. Renvall († 1841)]
språkv.
1) kasusform i finskan, lapskan m. fl. finskugriska spr., uttryckande det ställe in i l. till vilket en rörelse sker, ävensom den person till vilken ngt gives l. säges o. d. Renvall FinSpr. 52 (c. 1817, 1840). Wiklund LbLapsk. 96 (1901).
2) (ny anv.) om själva det betydelseförhållande som i finskan osv. uttryckes gm kasusformen illativ; äv. i fråga om andra spr. än de under 1 nämnda l. åsyftade. Noreen VS 5: 202 (1906).

 

Spalt I 191 band 12, 1933

Webbansvarig