Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMAM ima4m, äv. (numera föga br.) IMAN ima4n (— ∪ Atterbom Lyr. 3: 58 (1813), Stiernstolpe Wieland 74 (1816)), m.; best. -en; pl. -er (SvLitTidn. 1819, sp. 282, osv.) ((†) imams Hedenborg Resa 1: 223 (1843)).
Ordformer
(imam 1769 osv. iman 1765—1929)
Etymologi
[jfr t. o. eng. imam, ä. t., ä. eng. o. fr. iman o. sp. imán; av arab. imām, ledare, föreståndare, styresman, till arab. amma, gå före, ha företrädet]
1) muhammedansk präst (som leder bönen i moskén). SvMerc. 1765, s. 241. Den muhammedanska ceremonien (vid Aga khans bröllop) förrättades av imanen från moskén i Paris. SvD(A) 1929, nr 335, s. 32.
2) titel för olika muhammedanska ledare och furstar, ss. för kalifen, för de tolv av schiiterna erkända ättlingarna av kalifen Ali, för grundläggarna av den ortodoxa korantolkningen o. för furstar över Jemen o. Oman i södra Arabien. Prinsen i Jemen eller Imam. JJBjörnståhl (1769) i 1Saml. 3: 611. SvLitTidn. 1819, sp. 282. Holmström Pyren. 121 (1928).
Avledn.: IMAMAT104, äv. (numera föga br.) IMANAT104, n. (-mat 1904 osv. -nat 1904)
1) till 1 (o. 2): en imams värdighet. Ekbohrn (1904). 3NF 10: 463 (1929).
2) till 2: av en imam styrt furstendöme. Arabiska imamatet Jemen. 2NF 38: 182 (1925).

 

Spalt I 215 band 12, 1933

Webbansvarig