| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPERATOR im1pera3tor2, m.; best. -n; pl. -orer im1peratω4rer l. 01—.
1) hist. urspr.: titel som i det gamla Rom tilldelades en segrande fältherre (gm tillrop av soldaterna); från Augustus’ tid: titel för den romerske kejsaren. Geijer I. 6: 11 (1839). Sjörövarkriget var egentligen mest ett medel för imperatorn (dvs. Pompejus) att göra sig populär genom att skaffa det hungrande folket bröd. Grimberg VärldH 4: 90 (1930). jfr: (Det sägs) Att denne Bacchus har warit en Imperator, en tapper Krigshielte och Furste. Fernander Theatr. 37 (1695).
2) regent som liksom de senare romerska imperatorerna (kejsarna) är enväldig, särsk. om en dylik regent som utövar sin makt stödd på militären o. under utvecklande av prakt; äv. allmännare: (envålds)härskare, kejsare; äv. bildl. Du Bacchus, källrars gud och klubbars imperator! CIHallman 120 (1777). Arméen och England kufvades af Cromwell, en imperator under republikanska former. Geijer I. 1: 130 (1818). CVAStrandberg 1: 179 (1859).
1) till 1: som tillhör l. är utmärkande för en romersk imperator. Den fredlige Cicero tordes knappt visa sig med sin imperatoriska prakt (då han återkom till Rom från Cilicien). Geijer I. 2: 180 (1836).
2) (föga br.) till 2: kejserlig. I Hans Imperatoriska Majestäts Höga Namn. UrFinlH 573 (c. 1730; i fråga om ryske tsaren). Franzén Minnest. 2: 1 (1822).
3) (i vitter stil) i fråga om utseende, uppträdande, sätt o. d.; eg.: som erinrar om en imperator(s); bjudande, befallande, myndig. Bremer Pres. 101 (1834). En reslig gestalt, imperatorisk och allvarlig. Cronholm Bref 112 (1865). Lamm Oxenst. 254 (1911). —
IMPERATUR1004 l. 01—, r. [bildat efter DIKTATUR] (numera bl. tillf.) en imperators makt l. välde.
2) till 2. Almqvist Herm. 9 (1833). Det finns gott om knalleffekter och teaterbelysning i den Mussoliniska imperaturen. Fogelqvist SöderkRom 189 (1924).
Spalt I 237 band 12, 1933