Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPERFEKTUM im3~pärfäk2tum l. ~pær-, äv. 4~010, äv. IMPERFEKT3~02 osv. (i`mperfect Weste; immpärfä´ckt Dalin), n.; best. -perfektet; i formen imperfektum äv. utan slutartikel; pl. -perfekter (Weste (1807) osv.), äv. (till imperfektum) -perfekta -ta (Lundell (1893), SAOL (1923)) o. (till imperfekt, föga br.) -perfekt (Meurman (1846), SAOL (1923)).
Ordformer
(förr alltid skrivet -fect(um). imperfekt (-ct) 1807 osv. imperfektum (-ct-) 1753 osv.)
Etymologi
[jfr t. imperfekt, eng. imperfect, fr. imparfait; av lat. tempus imperfectum, eg.: ofullbordad tid, av tempus (se TEMPUS) o. imperfectus, adj., ofullbordad, av in- (se IN-, pref.2) o. perfectus (se PERFEKT)]
språkv. i de ieur. språken eg. om historiskt tempus som betecknar en handling l. ett tillstånd från synpunkten av dess fortgång l. fortvaro; i sv. användt ss. namn på en enkel tempusform (verbform) för förfluten tid med växlande funktion. Molander Förespel 33 (1753). Det svenska imperfektum Jag tog har icke mindre än tre franska motsvarigheter. Wulff HistTemp. 8 (1900). Imperfektum .. betecknar (bl. a.) något, som vid en viss förfluten tid var vana eller regel. Beckman SvSpr. 103 (1904).
Ssgr (språkv.): IMPERFEKT-FORM; pl. -er. jfr FORM I 3 b. Tullberg SvSpr. 2: 103 (1836). —
-ÄNDELSE.

 

Spalt I 238 band 12, 1933

Webbansvarig