| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INDICIUM indis4ium l. -i4s-, äv. 0302, n.; best. -iet; pl. -ier (Anm. Förr användes äv. den lat. pl.-formen indicia. SthmTb. 21/6 1578. WoJ (1891)); förr äv. INDICE, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (†) anvisning. Tack för Dina (dvs. B. v. Beskows) indicier i afseende på (minnesteckningen över Sam. Columbus). Atterbom (1848) i 3SAH 37: 342.
2) jur. vid rättegång förebragt omständighet som icke omedelbart sammanhänger med det faktum som skall bevisas, men varifrån slutsatser med avs. på detta kunna dragas, ”anledning”, ”liknelser och omständigheter”. Biberg 3: 479 (c. 1823). Medelbart relevanta fakta, indicier. Kallenberg CivPr. 2: 85 (1927).
3) (numera i sht i fackspr.) tecken som tyder på ngt l. gör ngt sannolikt; symtom. Indicium på, förr äv. av (ngt). Swedberg Schibb. 277 (1716). Jag har trodt mig finna .. indicer af Eders Excellences onåd emot mig, uti Dess längre än vanliga tystnad. Leopold (1795) i 2Saml. 12: 119. Det finns språkliga indicier, som tyda på att den förgrekiska befolkningen i Grekland och urbefolkningen i Mindre Asien tillhört samma ras. Nilsson GrRelH 7 (1921).
-BEVISNING. (indicie- 1883 osv. indicii- 1872) på indicier grundad bevisning, indirekt bevisning. TLagst. 1872, s. 146. —
-KEDJA, r. l. f. jfr BEVIS-KEDJA. SvD(A) 1927, nr 46, s. 10. Förhörsledaren .. (hade) lyckats hopfoga en ganska besvärande indiciekedja mot de anhållna. Därs. 1929, nr 290, s. 3.
B (†): INDICII-BEVISNING, se A.
Spalt I 343 band 12, 1933