Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDOLENS in1dωlän4s l. -do- l. -då-, r. (l. f.); best. -en.
Ordformer
(-ence 1742—1810. -ens 1815 osv.)
Etymologi
[jfr t. indolenz, eng. o. fr. indolence; av lat. indolentia, till indolens (se INDOLENT)]
egenskap(en) att vara indolent (se d. o. 2); tröghet, maklighet, lojhet; håglöshet; oföretagsamhet. HSH 7: 326 (1742). Min anborna indolens och maklighet. Geijer I. 8: 425 (1815). Fogelqvist Minn. 103 (1930).

 

Spalt I 370 band 12, 1933

Webbansvarig