| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INGENDERA iŋ3en~de2ra, pron.; n. intetdera in3tet~, äv. (i talspr. numera vanl.) ingetdera iŋ3et~, i mellersta Sv. vard. iŋ3e~; pl. (numera knappast br., se a α) ingadera l. ingedera iŋ3a~ resp. iŋ3e~; i substantivisk anv.: gen. sg. ingenderas, n. intetderas resp. ingetderas.
för att beteckna uteslutande av båda lederna i en sammanställning av två, mera sällan av alla lederna i en sammanställning av tre l. flera: varken den ene l. den andre, ingen (av två resp. flera personer l. saker osv.).
a) i substantivisk anv.; äv. med partitiv bestämning. OPetri Tb. 93 (1525; uppl. 1929). Aldenstundh ingendera aff dem (dvs. två utländska underhandlare) haffver efter citationen veledt på Rijksdagen sig instelle. AOxenstierna 2: 276 (1616). Snillet och Hjertat söka båda en ideal .. och ingendera finner den. Kellgren 3: 219 (1793). Ingendera af partierna ville gå ifrån sin tanka. Ekelund NAllmH 1: 23 (1833). Hela vårt föregående samtal har stött litet på filosofi, och det är just ingenderas starka sida. De Geer VSkr. 1: 29 (1841, 1892). Både Tor och Frey och Oden och Kristus hädade han (dvs. Folke Filbyter) af hjärtans lust och trodde på ingendera. Heidenstam Folkung. 1: 31 (1905). Somliga gräto, andra skrattade, men .. mannen gjorde intetdera. Hallström Händ. 45 (1927). — särsk.
α) (numera knappast br.) i pl., i fråga om grupper l. partier o. d. som var för sig innehålla flera individer l. enskilda saker osv. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 59. Båda parterna äro sällskapliga, glädtiga, förståndiga, ingadera älska ståndsskilnader. Bergström LittNat. 266 (1889).
β) [efter nylat. neutrum i motsv. anv.] (†) språkv. i uttr. intetdera, neutralt kön, genus neutrum. Således borde de ord vara altid intetdera (neutra), som bemärka eller hafva afseende på sådana ting, som intet kiön äga. Hof Skrifs. 19 (1753).
b) i adjektivisk anv., ss. attribut till sbst. i sg. best. På ingendera sidan. Ingenthera Parten (have) Macht, Trolofningen at ryggia. Kyrkol. 15: 15 (1686). At intetthera ståndet kan säjas hafva sig ifrån sin rett begifvit. 2RA 1: 706 (1723). Är den (dvs. lyxen) nyttig för den enskilde eller för samhället? — Ingendera delen. LfF 1896, s. 266.
Spalt I 482 band 12, 1933