Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INGENJÖS in1ʃenjø4s, l. INGENIÖS -ʃeniø4s, äv. 01—, adj.; -are. adv. -T.
(numera föga br.; jfr dock slutet) om person l. ”huvud” o. d.: uppfinningsrik, fyndig, fintlig, kvick, sinnrik; om sak: som vittnar om uppfinningsrikedom l. fyndighet osv., konstrik, konstfärdig, sinnrik. JSchefferus (1658) hos Annerstedt UUH II. 1: 59. Iagh (har) medh stoor flijt i 2 år hört efter att ingeniosa hufvuden bekomma (för de tekniska studierna). Rudbeck Bref 378 (1700). Dett (dvs. ett visst instrument) war mycket ingenieust inventerat. CollMedP 1704, s. 284. De ingeniösa gasmätningsapparater, som Clegg inrättat vid myntet i London. Berzelius Res. 251 (1819). Telegrafonens princip är lika enkel som ingeniös. SDS 1908, nr 100, s. 2. Rodhe RefLitTrad. 144 (1917). — särsk. (fullt br.) [efter motsv. anv. i t. (Kant)] psykol. i fråga om en viss metod att inlära l. minnas ngt, bestående däri att man tager till hjälp avsiktligt bildade idéassociationer. Tuderus Kiesewetter 135 (1806). Somliga (individer hava) .. en bestämdare fallenhet för mekanisk, andra för kombinatorisk (ingeniös) inprägling. Herrlin Minnet 291 (1909). 2NF 18: 611 (1912).
Spalt I 490 band 12, 1933