Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INGRER iŋ4rer, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr fin. inkeroiset, mlat. ingari(i). Enl. TEKarsten i ASScF XLV. 2: 216 ff. (1915) till det sannol. från ett urnord. Ingir utgående fin. ånamnet Inkere (biflod till Neva); jfr fsv. Inger, Ingermanland (äv. i ssgn ingerboe, ingermanlänning), fin. Inkeri (tidigare äv. Ingeri), mlat. Ingria, Ingaria, eng. Ingria, Ingermanland; jfr äv. INGRIKER]
hist. individ tillhörande en östersjöfinsk folkstam i det forna Ingermanland. OPetri Kr. 69 (c. 1540). SvUppsB 13: 1090 (1932).

 

Spalt I 504 band 12, 1933

Webbansvarig