Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INHIBITORIAL in1hibitω1ria4l l. 01—, äv. -tor1-, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. inhibitorialien, pl.; bildat till nylat. inhibitorialis (i uttr. inhibitoriales litteræ, inhibitorial), adj. till mlat. inhibitor, ngn som förhindrar, vbalsbst. till lat. inhibere (se INHIBERA)]
(numera föga br.) jur. (skriftlig handling innehållande) överordnad myndighets förordnande om inhibition (se d. o. 2). VDAkt. 1669, nr 119. At upskof ej må gifvas med utmätning (av kronoräntorna), utan inhibitorial ifrån högre ort. KBref 27/10 1756 (i titeln). SPF 1858, s. 188. 2NF (1909).

 

Spalt I 527 band 12, 1933

Webbansvarig