| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INHYSING in3~hy2siŋ, i bet. 1 o. 2 m.||ig., i bet. 3 m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. INHYSNINGE, m.||ig.; pl. -ar.
1) (numera företrädesvis i vissa trakter av Norrl. o. i Finl.) person som bor inhyses, ”inhyseshjon”. Juslenius 178 (1745). Inhysingen Pavo allena / Låg på den sotiga muren. Runeberg 1: 100 (1832). Bonsdorff Kam. 217 (1833). Höjer Sv. 3: 345 (1883). Ett stort antal s. k. inhysingar — backstugusittare — finnas (i Kalix socken). Heurgren Polc. 32 (1892). Inhysingar, hvilka icke .. hafva egen stuga, utan bo på hemmanen i någon stuguknut. Grotenfelt LandtbrFinl. 32 (1896). Norrl. 4: 20 (1906). — särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om person som har logi l. som har hyrt in sig l. inkvarterat sig ngnstädes; inneboende. General Buxhövden, som i 6 veckor varit här inhysing. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 270. Hyresbeloppet kunde af en talrik folkklass ej erläggas utan inhysingar, d. v. s. utan att främmande personer inhystes i den förut trånga bostaden. Almquist Häls. 471 (1896). Fennia XLIX. 4: 110 (1929).
2) (i fråga om förh. i Västerbottens o. Norrbottens lappmarker före avvittringen) person som utan vederbörligt tillstånd anlagt (odlat o. bebyggt) jordbrukslägenhet å oavvittrad mark. BtRiksdP 1891, Saml. 1. I. 2: nr 50, s. 16. 2NF 37: 890 (1925).
3) (mera tillf.) i överförd anv. om djur l. växt som lever i l. på djur (l. människa) l. växt: parasit; symbiont.
a) i sht zool. om djur. Düben Lappl. 177 (1873; om ohyra). Kaudern Celebes 1: 313 (1921; om huvudlöss).
b) bot. om växt. Inhysing (parasiticus) har ingen rot eller stamm ifrån Jorden, utan växer på andra Träds stammar och grenar. Euphrasén Linné 7 (1792). Lidforss Kås. 3: 73 (1913).
Spalt I 534 band 12, 1933