| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKA iŋ4ka, ngn gg 32, m.; best. -an (WoJ (1891) osv.), i best. anv. ngn gg utan slutartikel (Svensén Jord. 547 (1887)); pl. -as; i bet. 2 förr äv. INKAS, m.
i sht i fackspr.
1) i sg. o. pl., benämning på den härskande klanen i inkariket; äv. om det indianfolk (quichuafolket) inom inkariket till vilket nämnda klan hörde. Retzius EtnolSkr. 52 (1844). Den s. k. tiahuanacokulturen .. utbredde sig till Perus kust, innan incas, d. v. s. quichuaindianernas, välde uppstod. Ymer 1915, s. 367. 3NF (1929).
2) [efter quichuaspråkets kapa inka, eg.: den ende herren l. härskaren] titel för härskaren över inkariket (den högste inom dess härskande klan, jfr 1). Wadman Saml. 2: 45 (1835). Inkans makt var oinskränkt. Hedin Pol 2: 391 (1911). Ymer 1927, s. 116.
-RIKE(T). benämning på det av inkas behärskade riket i västra Sydamerika, vilket vid tiden för Amerikas upptäckt sträckte sig över Anderna o. Stillahavskusten från Rio Ancasmayu (i Columbia) i norr till Rio Maule (i Chile) i söder o. som erövrades av spanjorerna under Francisco Pizarro 1532—1533. 2NF 12: 663 (1909). I nya världen anträffade de europeiska pioniärerna två skilda, högt utvecklade kulturer, representerade av inkariket i Sydamerikas Ander samt aztekernas välde på den mexikanska högslätten. Ymer 1919, s. 4. —
-SPRÅK. det ss. officiellt språk i inkariket använda quichuaspråket (en äldre form av nu levande quichuadialekter). NF (1883). 3NF 2: 635 (1924).
Spalt I 551 band 12, 1933