| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKLÄMMA in3~kläm2a, äv. iŋ3~, v. -er, -klämde, -klämt, -klämd. vbalsbst. -ANDE, -KLÄMNING.
1) pressa l. driva in (ngt l. ngn) i ett knappast fullt tillräckligt utrymme, vars begränsande delar därför utöva ett starkt tryck, hoptränga, klämma in. Schultze Ordb. 2274 (c. 1755). Hon .. hade inklämt sitt jemntjocka lif i en gördel af det nyaste tyg. Leopold 3: 489 (1800, 1816). VetAH 1820, s. 219. Att hans fot ej ville låta inklämma sig i stöfveln. Carlén Klein 107 (1838). Sundén (1885). — särsk. mer l. mindre bildl.; ofta: inpressa, hoptränga. Leopold 5: 184 (c. 1825). Geijer inklämde i dess (dvs. antitesens) form sina mest genialiska tankar. Forssell Stud. 1: 29 (1866, 1875). Svårigheten .. att inom ramen af en eller två tidningsuppsatser kunna inklämma det material, som måste .. antydas som bas för att påståendena icke skola synas hänga i luften. SD(L) 1902, nr 88, s. 2. Larsson Kunsk. 170 (1909).
2) i pass. med intr. bet., äv. refl.: bliva sittande l. råka i kläm; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: (sittande) i kläm.
a) i eg. bemärkelse. Expeditionens befälhafvare .. blef genom en ny störtsjö våldsamt inklämd mellan båten och bryggan. Carlén Skuggsp. 1: 9 (1861, 1865). Kilen glider ur (stocken), och Puffs skägg inklämmes i springan. Topelius Läsn. 8: 162 (1896). Den magre, läderklädde mannen låg där med hela kroppen fri men huvudet inklämt under karosseriet. Siwertz JoDr. 172 (1928). — särsk. med. om organ (i sht tarmparti): efter utträdande gm en, vanl. abnorm öppning bliva (i samband med uppsvällning o. inflammation) så insnörd i denna att återbringande till normalt läge icke utan vidare kan åstadkommas; i sht dels ss. vbalsbst. -ning: inkarceration, dels i p. pf., om brock: inkarcererad. Inklämt brock. SvMerc. IV. 1: 447 (1758). Därs. IV. 3: 256 (1759). NF 2: 1238 (1878; refl.). Hinder i tarmkanalen kunna uppstå på många sätt, såsom då en tarmslinga inklämmes i ett bråck. Därs. 5: 728 (1882). Wretlind Läk. 3: 46 (1895).
b) mer l. mindre bildl. l. oeg., i allm. för att angiva placering inom ett alltför begränsat utrymme så att omgivningen i ett l. annat avseende värkar hindrande l. hämmande (t. ex. med hänsyn till rörelse l. förflyttning l. utsikt); i sht i p. pf. Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718). Roos och Bauer .. fruktade blifva inklämda mellan Lewenhaupt och svenska hufvudhären. Mankell Krigsm. 1: 379 (1865). Fastän inklämd mellan sköldar, nekade han (dvs. Ragnar Lodbrok) trotsigt att säga, vem han var. Heidenstam Svensk. 1: 62 (1908). — särsk.
α) i p. pf. om land (område), ort, sjö, väg, gata, byggnad, läge; ofta: inkilad. Böttiger 6: 188 (1835). Trädgården .. låg inklämd mellan husmurarna. Strindberg TrOtr. 2: 30 (1882, 1890). Sjön låg inklämd mellan dalens sluttningar. Hedin GmAs. 2: 416 (1898). Ett trevåningshus, inklämt mellan två kolosser. Laurent ResNY 74 (1923). Husets inklämda och solfattiga läge. SvD(A) 1929, nr 260, s. 5.
β) (i fackspr.) i p. pf. om affekt: som är förbunden med en i det undermedvetna själslivet djupt nedgrävd, i allm. bortglömd föreställning, o. som icke fått tillfälle att på normalt sätt ”urladda” sig, förträngd. Gadelius Tro 1: 37 (1912). 2NF 22: 527 (1915).
3) (numera knappast br.) trycka l. pressa (ngt) hårdt (emot l. intill ngt). Deras (dvs. taskkräftornas) stiertar äro hel korta, dem de så fast inklämma til kroppen, at man knapt kan finna dem. Schultze Fisk. 91 (1778). Han höll sig troget inklämd emot muren. Almqvist Smar. 73 (1845).
4) i p. pf. (oftast ss. adj.) om bröst, mun o. d.: hopklämd, hoppressad, hopknipen; insjunken. Läpparnes linie blef rak och hård, den inklämda munnen kom hakan att se ännu skarpare ut. Benedictsson Peng. 193 (1885). Hon var lång och mager, med inklämt bröst. Bergman MVBar. 269 (1926).
Spalt I 572 band 12, 1933