Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKOATIV in4~kωati1v l. iŋ4~ l. 3~002, l. 1004, adj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et; pl. = (Sundén (1885) osv.) l. -er (Uppström, Schiller SvSpr. 67 (1855) osv.). Anm. Ss. sbst. förekommer ordet tidigast o. stundom ännu med lat. böjning, Boivie SvSpr. 168 (1820) osv.
språkv.
I. adj., om verb: som anger begynnande l. inträdande av handling l. tillstånd (l. övergång från ett tillstånd till ett annat). Inkoativa verb. Strömborg SvSprSkol. 61 (1857). Schiller SvSpr. 57 (1859). Noreen VS 5: 613 (1911).
Spalt I 575 band 12, 1933