| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKOGNITO inkoŋ4nitω l. iŋ-, äv. -to, äv. 0302, adv. o. sbst. (o. adj.; se anm. under I o. II 1 b α nedan); ss. sbst. n. (Geijer (1807) i MoB 7: 61, osv.) ((†) r. l. m. Lagerbring 2Hist. IV. 3. 1: 11 (1779), Topelius Fält. 2: 166 (1856), Berndtson (1880; jämte n.)); best. -t (ss. r. l. m. -n); pl. (knappast br.) -n (Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form))).
I. adv. Anm. I vissa ställningar kan ordet tänkas användt ss. predikativ o. då uppfattas ss. adj.
1) utan att vara (igen)känd; med hemlighållande av sitt värkliga namn o. stånd, utan att giva sig tillkänna; i sht om furste l. eljest högt uppsatt person som uppträder under antaget namn o. antagen (lägre) ställning (i sht under vistelse i främmande land) för undvikande av olägenheter som uppträdande i den värkliga ställningen skulle medföra. Resa, uppträda inkognito. RP 13: 273 (1649). War Grefwe Gustav Carlson .. uti Köpenhampn incognito och passerade ther .. för een engelsk båtzman. Spegel Dagb. 91 (1680). En ung Hertig af Anhalt, som incognito reste. ÄSvBiogr. 5: 156 (c. 1722). Hans Majestät Konungen, behagade nådigst, .. incognito bivista denne akt. Leopold PSleincour 27 (1787). Wirsén Ton. 188 (1893; bildl.).
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) i allmännare anv.: utan att ngn l. ngt märkes l. observeras, obemärkt; i hemlighet. Bark Bref 2: 150 (1706). Hvad skiäl min Mor har at .. lefva så incognito, som hon nu giör, vet jag intet. Dalin Arg. 1: nr 17, s. 4 (1733; i bild; uppl. 1754: obekant). Om jag så der incognito skulle låna något ur den (dvs. plånboken), under det han sofver. Kexél 1: 129 (1788). Stockholms borgerskap hade incognito låtit gräfva gropar utmed vägen. HH XXV. 2: 20 (1809). Almqvist God. 44 (1838).
II. sbst.
1) motsv. I 1.
a) abstr.
α) förhållandet att icke vara känd till sitt värkliga namn o. sin värkliga ställning l. att uppträda bl. under ett antaget namn o. en antagen ställning, hemlighållande av identiteten, uppträdande inkognito (se I 1). Bibehålla l. bevara sitt inkognito, motsatt: avlägga l. träda fram ur (förr äv. öppna) sitt inkognito. Röja ngns inkognito. Under strängt, strängaste, djupaste inkognito, under iakttagande av stor resp. största hemlighetsfullhet med avs. på sitt värkliga namn o. sin värkliga ställning. Iakttaga (ett strängt, det strängaste, det djupaste, förr äv. fullkomligt l. allt möjligt) inkognito. Uppträda, gömma sig under (förr äv. antaga) strängt inkognito. Tegnér Armfelt 1: 90 (i handl. fr. 1783). Jag .. antog en sträng incognito och kallade mig sekter Alberg. Adlerbeth (1787) i MoB 9: 166. Ehuru kronprinsparet icke anlagt inkognito, är deras resa genom Ceylon och Indien av helt privat natur. Boberg Ind. 60 (1928).
β) (†) oeg., om det förhållande att ngns framträdande o. d. resp. mottagande sker under bevarande av hans (hennes) inkognito. Tersmeden Mem. 1: 180 (c. 1780). Till dessa fester (för G. III i Rom), vid hvilka inkognitot .. stundom aflöstes af den styfvaste etikett, kom äfven deltagandet i karnevalens nöjen. Tegnér Armfelt 1: 116 (1883).
b) konkret.
α) (†) om person som uppträder under inkognito. Umgänget på Marmorbruket (har) blifvit intressantare för mig, sedan jag vet, att denna intagande inkognito är en fli(cka). Almqvist DrJ 343 (1834). — särsk. i uttr. (göra ngt) såsom inkognito, (göra ngt) under inkognito. Att iag heller älskar lefwa, såssom incognito i denna stoora werlden. KKD 6: 25 (1707). Hans Kongl. Majestet täcktes .. förleden söndags 8 dagar sedan .. se till mig, såsom incognito, i Upsala trägård. Linné Bref I. 1: 105 (1775). Anm. till slutet. I detta uttr. kan ordet uppfattas ss. adj.
β) om det (namn, dräkt o. d.) varunder ngn uppträder inkognito; äv. bildl. Lagerbring 2Hist. IV. 3. 1: 11 (1779). Humorn är den religiöses inkognito. (Cavallin o.) Lysander 24 (1851). Jag har mer än en gång sett kapudan pascha bära den (dvs. den turkiska sjömannens dräkt) som ett slags inkognito. CVAStrandberg 3: 432 (1855). Det saknades inte fina vinkar om vem som dolde sig under hennes inkognito. Siwertz Varuh. 105 (1926).
2) (†) motsv. I 2: det förhållande att ngt icke väcker uppseende l. tilldrager sig uppmärksamhet, obemärkthet. Bröllopet var helt tyst eller uti största inkognito och gick för sig under antaget namn af julafton. MoB 2: 42 (1792). Schröderheim Ant. 77 (1795). Ödmann Hågk. 4 (1801; uppl. 1918).
Spalt I 575 band 12, 1933