Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKONGRUENS in1kongrɯän4s, äv. 1-, äv. -koŋgr-, l. 01—, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. inkongruenz, eng. incongruence; av lat. incongruentia, sbst. till incongruens, p. adj. (se INKONGRUENT)]
(i fackspr.) brist på överensstämmelse; nästan bl. dels metr. om det förhållande att en efter prosauttal svagare stavelse står i betonad taktdel l. tvärtom, dels språkv. om det förhållande att ord med beroende böjning uppträder med ändelse som icke överensstämmer med dess huvudords. Andersson (1845). Brate SvSpr. 215 (1898). Beckman SvSpr. 264 (1904).

 

Spalt I 589 band 12, 1933

Webbansvarig