| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKONSEKVENS in1konsekvän4s, äv. iŋ1-, l. 01—, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
1) motsv. INKONSEKVENT: förhållandet att vara inkonsekvent, brist på följdriktighet (i tänkande l. handlande), avvikelse från den princip varifrån man utgått, självmotsägelse; äv. konkretare om inkonsekvent handling l. yttrande o. d.; äv. mer l. mindre bildl. LittT 1796, s. 313. Mitt så kallade affall är blott en skenbar yttre inconsequens. Geijer Brev 388 (1841). Det nuvarande skriftspråkets inkonsequenser. Suomi 1845, s. 364. Rikare på Inkonsequenser (än Thorild), både i ord och handling, har sällan något snille varit. Beskow (1849) i 3SAH XXXVII. 2: 396. Siwertz JoDr. 212 (1928).
2) (†) skada l. förfång l. olägenhet ss. följd av ngt. Remonstrerade hvadh inconseqventier skulle föllia deraf, at flere sättes i vahlet. RARP 9: 13 (1664). Borgarne ville afskaffa charta sigillata för många inconseqventier skuldh. Därs. 114.
Spalt I 589 band 12, 1933