| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSERERA in1sere4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) intaga l. infoga l. införa (ngt i en samling av skriftliga handlingar, i en skrift l. publikation o. d.); vanl. med bestämning inledd av prep. (ut)i (l. motsv. adv.); jfr INSERAT. Begerede att en handtschrifft .. motte ord fron ord bliffue .. vdj wår Stadz tenckebok Jnsereret. SthmTb. 19/12 1569. En sådan concepist, som weth sig icke bli rögd .. kan .. inserera .. håniska och otiänlige ordeformer emot wederpart och dommare. FörarbSvLag 7: 565 (1709). Hjärne DagDrabbn. 216 (i handl. fr. 1805). Ekbohrn (1904).
2) anat. o. bot. intr., förr äv. refl. l. i pass. med intr. bet.: taga l. hava sitt fäste (ngnstädes); ofta i p. pf.: som har sitt fäste (ngnstädes); jfr INSERTION. Det ställe i knäet där musklerna inserera. Martin Bensj. 249 (1782; refl.). De musklar, som på denna del af blygdbenen pläga inserera sig. VetAH 1816, s. 295. TLäk. 1834, s. 21 (i pass.). De vid samma nodus insererade blommorna. BotN 1922, s. 127.
Spalt I 784 band 12, 1933