Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSOLENS in1solän4s l. -sω-, förr äv. INSOLENTIE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-solence 1684—1904. -solens 1796—1932. -solentie 1635—1683. -solentier, pl. 1654—1730. -solen(t)z 1637 (: insolenzer, pl.)—1668. -solents 1679)
Etymologi
[jfr t. insolenz, eng. o. fr. insolence; av lat. insolentia, sbst. till insolens (se INSOLENT)]
(numera knappast br.) (fräckt) övermod; hänsynslöshet, fräckhet, oförskämdhet; äv. konkretare, om handling l. yttrande som är ett uttryck för (yttring av) l. vittnar om ngn av nämnda egenskaper, fräck l. oförskämd handling osv. RP 5: 67 (1635). Allehanda insolentier, styggelse, och som dhe kalla, Fastelags-spehl. SthmStadsord. 1: 194 (1669). Det ska tusan sitta här längre .. och ta’ emot brors insolenser. Sundblad Tusch 1: 112 (1887). SvUppslB (1932).

 

Spalt I 833 band 12, 1933

Webbansvarig