Publicerad 1933 Lämna synpunkter INSTRUKTOR, m.; pl. -er. Ordformer (-struct- 1837. -strukt- 1838) Etymologi [jfr t. instruktor; av lat. instructor, vbalsbst. till instruere (se INSTRUERA). — Jfr INSTRUKTÖR] (†) instruktör. SvLittFT 1837, sp. 827. Geijer I. 4: 289 (1838). Spalt I 880 band 12, 1933 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
