| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSTRUMENTAL in1strɯmänta4l l. -u-, l. 01—, l. -men-, adj.; adv. -T.
adj. till INSTRUMENT.
2) (i fackspr.) motsv. INSTRUMENT 1 a, b: som hänför sig till l. utgöres av l. utföres med tillhjälp av instrument; instrument-. Wahrman (1814). Instrumentala uppfinningar. Cronstrand ÅrsbVetA 1834, s. 25. Den instrumentala utrustningen för .. (meteorologiska) privatstationer. BtRiksdP 1882, 8Huvudtit. s. 9. FinBiogrHb. 1596 (1900). — särsk. obst. som sker l. utövas med tillhjälp av förlossningsinstrument; ofta (i sht förr) i uttr. den instrumentala förlossningskonsten. Utkast till Handbok i den Instrumentala Barnförlossnings-Konsten. Cederschiöld (1830; boktitel). Sthm 1: 371 (1897).
a) (†) filos. (o. teol.) som (blott) utgör ett hjälpmedel l. ett medel (för vinnande av ett syftemål). KyrkohÅ 1908, s. 201 (c. 1780). Man .. måste i visst fall tillerkänna det naturliga förnuftet i theologiska ämnen en organisk och instrumental förmåga .. både i afseende på det historiska och dogmatiska. Björling Dogm. 1: 168 (1866).
b) språkv. om ord, betydelse(förhållande) o. d.: som uttrycker l. anger medlet l. värktyget för ett verbs handling; äv. användt ss. adj. till INSTRUMENTAL, sbst. I instrumental betydelse brukas dativus (i gotiskan) först för att beteckna det medel, redskap, hvarmed verbets handling utföres. Uppström GotBidr. 36 (1868). Tamm TyPrefix 49 (1876). Noreen VS 5: 358 (1908).
4) motsv. INSTRUMENT 3: som hänför sig till musikinstrument; som utföres l. är avsedd att utföras på l. av instrument; komponerad för instrument; ofta: orkester-; motsatt: vokal-, sång-. Instrumental musik. Swedenborg Res. 71 (1736). Scheidt .. är .. den förste tyske mästare, som bryter väg för en värkligt instrumental, af vokalsatsen fullkomligt oafhängig styl. Wegelius MusH 218 (1892). SFS 1925, s. 149. Haydns .. instrumentala produktion. Jeanson (o. Rabe) 2: 70 (1931).
(2) -ATTIRALJ. mil.-med. jfr -UTREDNING. SundhetscollRegl. 15/7 1817, s. A 2 a. BtRiksdP 1902, 4Hufvudtit. s. 66. —
(3 b) -FORM; pl. -er. språkv.
b) (†) instrumentaländelse. Såsom instrumental-form uppfattas af Grimm det neutrala -u i dativen af starka adj. Rydqvist SSL 2: 360 (1860). —
(2 slutet) -FÖRLOSSNING. obst. jfr INSTRUMENT-FÖRLOSSNING. SundhetscollBesl. 5/6 1823, s. 2. Instrumentalförlossning, (dvs.) med konst avslutad förlossning, varvid instrument, t. ex. förlossningstång .., kommit till användning. 3NF (1929). —
(2) -FÖRRÅD. (i fackspr., mindre br.) instrumentförråd. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 113, s. 29. SFS 1905, nr 28, s. 4. —
-KOMPOSITION. —
-KONSERT l. -KONSÄR. (numera mindre br.) mus. konsert vid vilken instrumentalmusik utföres. GT 1788, nr 19, s. 4. D. 4. Nov. (uppföres) uti .. RiddarhusSalen .. en fullstämmig Vocal- och InstrumentalConcert. SP 1792, nr 253, s. 4. Linder Tid. 117 (1924; i fråga om förh. c. 1875). —
(3 a) -KUNSKAP. (†) grundläggande kunskap som är nödvändig för tillägnande av kunskaper på ett annat gebit l. ett högre stadium; kunskap i ”instrumentalvetenskaperna”. OCWåhlin (1802) hos Schück UUPr. 1/10 1910, s. 12. —
-MUSIK. musik som är komponerad för l. som utföres l. är avsedd att utföras av instrument. Serenius (1734; under vocal). Med högvederbörligt tilstånd upföres .. uti .. RiddarhusSalen, en fullstämmig Vocal- och InstrumentalMusik. SP 1792, nr 38, s. 4. Den rena instrumentalmusiken. Nyblom i 3SAH 8: 363 (1893). Jeanson (o. Rabe) 1: 51 (1927). —
(3 b) -OBJEKT. (†) språkv. i vissa ä. germ. spr., ss. got., isl. o. fsv., vid vissa verb förekommande bestämning i dativ (”dativobjekt”), betecknande medlet varmed den av verbet uttryckta handlingen utföres; jfr INSTRUMENTAL, sbst. Uppström GotBidr. 37 (1868). —
-SATS. musikalisk sats för instrument, motsatt: vokalsats; sats av ett instrumentalvärk; äv. om sats för enbart instrument i oratorium, opera o. d. Ljunggren Est. 2: 351 (1860). Berg Jadassohn 58 (1901). —
-SPEL. spelande på musikinstrument. 2NF 18: 1440 (1913). (Medicinmannen) förjagar onda makter från sädesfälten genom sin sång och sitt instrumentalspel. Norlind AMusH 13 (1920). —
-SPELNING. spelande på instrument; konsten att spela på ngt instrument. —
-STYCKE. instrumentalkomposition. —
(3 b) -SUFFIX. språkv. (Det sanskritiska) instrumentalsuffixet bhi = lat. bi i i-bi, u-bi. Richert Ljudlag. 44 (1863). —
(1) -UPPBÖRD. (†) sjömil. förråd av redskap o. värktyg vid flottans varv. ReglStyrFl. 1836, s. 8. Materialförrådet (vid flottan) delas i fem uppbörder .. (bland vilka) en instrumentaluppbörd för verktyg och instrumentalier, som erfordras för varfsarbetenas bedrifvande och icke tillhöra arbetarne sjelfve. ReglFl. 1884, 1: 137. RiksdRevStatsv. 1907, s. 96. Därs. 1918, s. 126. —
(2) -UTREDNING~020. mil.-med. o. mil.-veter. utrustning l. förråd av kirurgiska instrument o. utensilier; särsk. om dylik utrustning som tilldelas enskild sjukvårdssoldat l. sjukvårdsförband, sjukhus o. d.; ofta motsatt: medicinalutredning; ofta i uttr. instrumental- och förbandsutredning. Instrumental- och Medicinalutredning för Arméens Hästläkare. SFS 1863, nr 47, s. 1. Arméns medicinal-, instrumental- och förbands-utredning. BtRiksdP 1892 B, Saml. 1. I. 1: Härordn. s. 1. Därs. 1894, 4Hufvudtit. s. 53. —
(3 a) -VETENSKAP. (†) vetenskap (särsk. sådan av väsentligen formell art) vars behärskande utgör förutsättningen för utövandet av andra (reala) vetenskaper; urspr. om grammatik, retorik, logik o. lägre matematik; äv. allmännare: hjälpvetenskap. Artillerie, Fortification och Tactiquen, hvilka, understödda af Mathematique och Naturkunnighet, såsom oumbärliga Instrumental-Vetenskaper, räcka hvarandra .. hjelp. Arbin ÅmVetA 1781, s. 10. Arcadius VexjöL 25 (1889). —
-VÄRK, n. (större) instrumentalkomposition. Möller LbMus. 49 (1880). Ett nytt, svenskt instrumentalverk, en symfoni i ess-dur. PT 1907, nr 75 A, s. 3. —
Spalt I 885 band 13, 1933