| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSURGERA in1surge4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i eg. anv. bl. i fråga om utländska förh., numera föga br.)
1) intr.: göra uppror, resa sig. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 168 (1809). I går sade man oss, att Albanien insurgerat. VexiöBl. 1827, nr 41, s. 2. De .. insurgerande spanska kolonierna. Samtiden 1873, s. 9. SD(L) 1896, nr 604, s. 5. 3NF (1929).
2) förmå (en befolkning o. d.) till uppror l. resning, bringa (ett land o. d.) i resning; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.: som befinner sig i uppror l. resning. Atterbom FB 251 (1818). (Planen) gick ut på att .. insurgera så väl Konungariket Pohlen som Rysk-Pohlska provinserne. VexjöBl. 1839, nr 40, s. 1. Med en corps af 10 000 man framtränger han (dvs. marskalk Marmont) .. midt igenom ett insurgeradt land. KrigVAT 1852, s. 224. SvH IX. 1: 302 (1910). — (†) bildl. Då det .. gick ut på att med ett i massa insurgeradt oförstånd förvrida det allmänna omdömet. Atterbom i PoetK 1818, s. VIII. Palmær Eldbr. 202 (c. 1840; uppl. 1886).
Spalt I 920 band 13, 1933