| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTERPOLATION in1terpωl1atʃω4n l. -pol1-, l. -aʃ-, r. (l. f.) ((†) m. SvMerc. 3: 1394 (1758)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
vbalsbst. till INTERPOLERA.
1) (†) zool. nybildning av led (mellan två andra leder); jfr INTERPOLERA 1. Stängelns tillväxt (hos ekinodermer) sker genom interpolation på det sätt, att mellan två leder bildas ett nytt. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 295.
2) språkv. motsv. INTERPOLERA 2; ofta konkret: tillägg, oursprungligt parti i text, textinskott. 2VittAH 10: 267 (1812, 1816). Horatius var (enl. Peerlkamps åsikt) en skald utan vank; allt, som i hans sånger är på något sätt bristfälligt, härleder sig alltså ej från honom utan är förfalskning eller interpolation. PedT 1897, s. 86. StNordFilol. VII. 2: 7 (1915).
3) mat. motsv. INTERPOLERA 3. Om Interpolation brukas at uplösa Astronomiska Problemer kallas han Astronomisk. SvMerc. 3: 1394 (1758). Vid interpolation söker man värden, som ligga mellan två kända värden. Bäckman Lifförs. 43 (1899).
Spalt I 1003 band 13, 1933