| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTERPOLERA in1terpωle4ra l. -po-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INTERPOLATION.
1) (†) i allm.: inskjuta, inpassa (ngt) emellan; äv. med bestämning inledd av prep. med: interfoliera, avbryta (med ngt); i sht i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., i fråga om yttrande, värksamhet o. d. VetAH 1800, s. 144. (Ryttaren som fallit av hästen) befann sig (åter) på fast mark, interpolerande .. (sjömännens) skrattsalfvor med .. svordomar. Gosselman SNAmer. 1: 60 (1833). Almqvist Smar. 353 (1845). LGBranting 1: XLV (1857).
2) språkv. inskjuta l. tillfoga ett ord, en sats l. ett stycke i (en text o. d., varigm den ursprungliga lydelsen förvanskas); förse (text) med dylikt inskott. Lagerbring HistLit. 204 (1748). Den text som R. utgår ifrån är .. icke ursprunglig, utan interpolerad. Lindblom JesuMissDopbef. 25 (1919).
3) mat. inskjuta (mellantermer l. nya termer) i en serie av matematiska storheter (för att därigm få fram vissa värden). Skogman Eug. 2: 23 (1855). Ibland fordras .. (inom livförsäkringsväsendet) en rent matematisk behandling af de funna talen, både absoluta och relativa, med utjämning och interpolering för att afhjälpa deras brister. 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 46 (1918).
Spalt I 1004 band 13, 1933