| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTIG in3tig2, adj. -are. adv. -T.
(i sht i högre stil) om ting l. väsen: innehållslös, väsenslös, tom; värdelös; ofta i n. sg. best. i substantivisk anv. JournLTh. 1812, nr 95, s. 1. Den menskliga individualiteten är .. (i israeliternas världsåskådning) skarpt afskild från den gudomliga, och .. intig i motsats till den. Atterbom PoesH 1: 102 (1848). För öfrigt insåg redan Plato .. det intiga i konsten, såsom varande ett sken af skenet (= verkligheten). Strindberg RödaR 345 (1879). Men bittert är att nödgas känna, / hur intigt lifvets vår förgått. Jensen Puschkin 187 (1889). Hans lif blir tomt och förtorkadt, endast ett skenlif, en sömngång, en intig dröm. Larsson Stud. 19 (1891, 1899). NoK 16: 31 (1923).
1) (i sht i högre stil) förhållandet att vara innehållslös l. tom, tomhet; värdelöshet (i pl. i konkretare anv. övergående i bet.: obetydligheter). Atterbom PoesH 2: 7 (1848). Midt under njutningen har .. (Fredman) medvetande om dess intighet och förgänglighet. Ljunggren Bellm. 167 (1867). Känslan af jordelifvets intighet. Schück SvLitH 1: 101 (1885). Fylla sin dag med flärd och intigheter. PopVetAfh. 8: 87 (1896). (La Bruyère) är genomträngd av intigheten i alla mänskliga strävanden liksom Pascal. Böök 4Sekl. 8 (1928). DN(A) 1931, nr 23, s. 6.
2) [efter fr. nullité] (i vitter stil, föga br.) om person: ”nolla”. (Monniers) Prudhomme, den uppblåsta intigheten. Laurin Skämtb. 160 (1908).
Spalt I 1012 band 13, 1933