Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INTRIGÖR in1trigö4r l. -œ4r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-trigeur 1768. -trigieur 1738. -trigueur 1729—1821. -trigör 1801 osv.)
Etymologi
[av fr. intrigueur, adj. o. sbst., till intriguer (se INTRIGERA)]
intrigant (se d. o. II), intrigmakare. Biurman Brefst. 147 (1729). Han tycker mycket om at vara känd som intrigeur. Posten 1768, s. 55. Funck ansågs för en stor intrigör. Odhner G3 1: 87 (1885). Quennerstedt C12 2: 36 (1916). — jfr STOR-INTRIGÖR.

 

Spalt I 1040 band 13, 1933

Webbansvarig