Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INVITATORIUM in1vitatω4rium l. 01—, l. —302, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[av mlat. invitatorium, till lat. invitare (se INVITERA); sången i fråga börjar med en inbjudan l. uppmaning: venite, exultemus Domino, kommen, låtom oss höja glädjerop till Herren]
i fråga om förh. i den katolska kyrkan: vid matutinen sjungen inledningssång; stundom allmännare, om sjungen liturgisk inledning till katolsk gudstjänst. Andersson (1857). Invitatorium. Sjungen inbjudning till matutinan. Hildebrand Medelt. 3: 738 (1902). Nocturnen (i Helenaofficiet) .. började efter ett invitatorium med tre, af halfkörer sjungna antifoner. Schück (o. Warburg) 2LittH 1: 151 (1911). KyrkohÅ 1912, s. 154.

 

Spalt I 1118 band 13, 1933

Webbansvarig